Dina tankar i slutet av året.
Du är tjugo år och disträ. Ditt hår är för tillfället svart i en bob-liknande frisyr. Du tog just bort ditt smink. Med babyolja, för under under året som har gått har du gjort många upptäckter och babyolja är en av dom.
Du har haft ångest dom senaste dagarna. Varit tvungen att döva ditt oroliga inre med piller från en burk. Du tog medvetet dom som gjorde dig snurrig och rund, för du ville tillföra något och inte bara bli av med ångesten.
Du tappade din mobil i golvet idag. Du är ett jävla klantarlse, vet du om det? Du gick ut och hämtade mjölk, du spillde mjölk på golvet och när du böjde dig framåt föll din mobil ur fickan och ner i mjölkpölen på det hårda kakelgolvet med betong under. Din mobil startar inte. Du har plockat isär den och lagt den på tork. Egentligen är du inte orolig, du har många backuper av diverse saker såsom kontakter, för du återställde mobilen för inte så länge sen. Din mobil var knappt åtta månader gammal. Du köpte en dyr försäkring till den när du köpte den, dagen efter din födelsedag, och du hoppades på att du inte skulle förstöra den på något sätt som skulle tvinga dig att avslöja att dina föräldrar har en gård. Det är inte det att du inte är stolt över vad dom gör, du passar bara inte in där. Men du har alltid sån otur, så självklart tappade du mobilen i mjölkrummet. För du är ju du.
Du byggde ihop din dator på din födelsedag. Alldeles själv. Din bästis var ditt mentala stöd men du gjorde allt själv. Egentligen. Och nu, åtta månader senare, inser du att du är korkad. Du tänker på hur trög du är som bara har en fläkt i din burk. Du förstår inte hur din dator kan leva, den borde vara kokt för länge sen. Nästa år ska du adoptera din bästis gamla chassi och flytta över dina delar till den. Det är minst fyra fläktar i den. Och du behöver nog inte ha datorn liggandes på skrivbordet med det chassit. Det är lite trångt ibland tycker du, med en burk på skrivbordet istället för under. Dom två skärmarna du har tar trots allt rätt så stor plats. Du funderar på om du fortfarande kan kalla din dator för Amnesia när du byter chassi. Blir det verkligen samma sak? Men du bestämmer dig för att behålla namnet. Du uppgraderar ju trots allt din dator och då borde den kunna behålla namnet. Det gör ju människor när dom uppgraderas, så varför kan inte din dator det? Du tänker på hur Pokémon byter namn när dom uppgraderas men bestämmer att din dator nog är närmare en människa än en Pokémon. Och om någon frågar dig varför kommer du svara att din dator är lika dysfunktionell som vilken människa som helst och inte alls lika fluffig och söt till det yttre som en Pokémon.
Du har så många planer för nästkommande år! Du tänker inte att allt kommer bli bättre, men du tänker på sånt du ska ändra. Du fick ett stativ i julklapp och du vill göra filmer. Du ska köpa förvaringslådor och försöka organisera ditt liv lite bättre. Du vill ta körkort, men vågar inte. Du vet inte var du ska få pengarna ifrån. Och du är rädd. Du vill flytta hemifrån, för du tycker det är obehagligt att vara misslyckad. Du vill fixa till din garderob, du vill lära dig sy efter mönster, för än så länge kan du bara sy efter dina hjärnmonster och det blir inte alltid så bra. Men det kan ju vara så. Du vill så mycket! Du väntar på att ditt hår ska växa, och du vill färga det i fina färger. Du tänker att nästa gång du färgar det, då ska det bli turkost och orange, för din bästis när du var liten målade alltid turkost hår med orangea slingor eller orange hår med turkosa slingor i målarböckerna. Och hon sa att hon skulle ha sitt hår så när hon blev stor. Du tyckte att hon var så modig och lite lätt galen och du avundades henne. När ni växte upp var det du som stod för dom galna kläderna och det färgglada håret. Det blir nog aldrig som man tänkt sig, tänker du i nuet och inser att det nog inte kommer bli som du tänkt dig. Men man kan ju alltid drömma.
För drömmer, det är egentligen det enda du gör numera. Du är ett hopplöst fall, du är drömsjuk. Du har tappat bort verkligheten och bor i ditt huvud eller i dina spel. Du tröstar dig med att du aldrig hade någon själ och att det är lugnt. Och sen sörjer du. Du ska stanna hemma över nyår i år. Första gången på minst fem år. Kanske sex. Du minns ärligt talat inte. Du hoppas att det blir Alfapet imorgon kväll. Och på fler rislyktor än raketer, för du bryr dig om miljön. Och dina öron.
Det senaste året har du brytt dig om dina öron mer och mer. Du har insett hur mycket din hörsel egentligen betyder, och du säger nej när folk gör den illa. Du träffar dock inte så mycket numera, men dom du träffar skriker mest. Du borde känna dig som hemma med alla som skriker, för du gör detsamma.
Du vill roa folk men du oroar dig över att du har fel kön. Du vet att det inte är okej att vara tjej och samtidigt existera. Den kollektiva uppfostran har lärt dig det. Den har även lärt dig att äta med kniv och gaffel och eftersom du skiter i det så kan du lika gärna skita i allt annat tråkigt du lärt dig som saknar någon som helst verklig förankring.
Du vill fungera men när du väl börjar fundera så går allt åt helvete. Och du bestämmer dig för att du nog inte vill ha ett nytt år. Du uppnådde dessutom inte kraven för att få levla upp så du måste nog stanna kvar på 2011. Eller? Är det inte så reglerna är? Finns det ens regler?
Du tycker det är konstigt att tänka på hur världen skulle fortsätta även om du försvann. Och du kan inte bestämma dig för om det är betryggande eller bara skrämmande. Så du fortsätter drömma. Och skiter i allt.
