Jag har just tafsat på en okänd mans skrev.

Ojsan-hoppsan-onsdag. Fenomenalt. Till att börja med så är jag en kattmänniska. Och med det sagt så fortsätter vi.
Jag gick ut med Bob för Bob är en hund och hundar ägnar sig åt friluftsbajsande, och får dom inte det så ägnar dom sig åt inomhusbajsande, och det är inte så trevligt alls. Faktiskt. Bob har fått för sig att han inte längre ska lyssna på mig. Vilket är dumt av honom. Han lyssnade på mig innan, men nu är jag som luft för honom. Alternativt en bortvänd magnet. För att ens få honom att gå ut med mig så måste jag lyfta med honom från dörren, för han sätter sig vid dörren och bara väntar på att någon ska släppa in honom, trots att han egentligen behöver gå ut och göra sånt som hundar gör ute. Så. Jag lyfte med honom en bit. Och så helt plötsligt vände han helt om hem igen, så då fick jag ta och gå med honom i koppel. Och då följde han snällt med. När vi väl kom in i skogen, för jag gillar att gå i skogen, det är aldrig någon där och det känns liksom hemligt, släppte jag honom lös. Det är jävligt jobbigt att gå med en hund i koppel i skogen för det är en massa träd överallt. Har jag märkt. Så vi gick. Och sprang lite. Jag skulle precis till att ta på honom kopplet igen och då sprang han iväg. Varför då? Tänkte jag. När jag gick efter honom såg jag att det stod en man och stirrade på en elstolpe, och sen en bit längre bort stod en vit skåpbil. Och nu när jag läser vad jag har skrivit så inser jag att tafsa på okänd mans skrev + vit skåpbil låter helskumt.
Heh. Okej. Mannen var i min ålder, jag är dålig på att avgöra hur gamla folk är, men jag är 20 och han kan ha varit både äldre och yngre än mig men jag gissar på äldre. Den vita skåpbilen hade en logo på sidan; Nybro Energi AB. Och så var det med det.
Bob kröp in under bilen och eftersom han inte lyssnar på mig så kändes det hela rätt så. Hurra. Not. I alla fall. Den här mannen (kanske borde jag säga kille?) hjälpte mig få bort Bob från under bilen, för även om Bob är en ondskefull fegis så är han inställsam mot nya människor så han kröp gladeligen ut från bilen och in i Mr. El-dudes famn. Så jag gick över till dom (självklart så var dom på andra sidan skåpbilen, så långt bort från mig som Bob bara kan, ondskefulla mes-vovve) och skulle sätta fast kopplet i halsbandet igen. Mr. El-dude satt på huk och Bob gosade frenetiskt in sig i hans skrev, och halsbandet var såklart i behov av att snurras på för att jag skulle kunna komma åt metallöglan att fästa kopplet i. You do the math. Visst, han hade på sig sånadära självlysande byxor som sitter löst så det var mycket uppspänt tyg och så, men ändå. Jag bad om ursäkt. Jag tror han tror att det var för Bob jag bad om ursäkt, men mest var det för att, ja, jag borde bett honom snurra på halsbandet men ibland får man bara hjärnsläpp.
Jag är inte en sån som tycker att saker är pinsamma, men det här var nästan det. Det var helt klart konstigt i vilket fall som.