Meningen med blöta handdukar

Okej. Så jag är hos Inge. Och jag är snäll. Och tvättar. Kanske.
Men så tvättar jag handdukar. Och så tänker jag. Va fan?! Vad är egentligen meningen med att hänga in dom blöta handdukarna i torkskåpet? Handdukar är ju blöta ibland och då hänger man dom på en krok/handdukshållarpinne och låter dom bara vara där? Det hela kändes konstigt. Så jag är förbryllad.

Sen var jag, innan idag, på Inges jobb. Och sa hej och matade honom med bananer (för på fredagar tror jag att folk är apor).
Väl där, så visade han mig en laptop. Som var en Mac. Och efter att ha rådfrågat google så kom vi fram till att den var ifrån 1991. Alltså, så var datorn och jag, lika gamla.
Och det roliga är att den fungerade. Och att den hade en söt väska. Och sånt. Men den skulle bara slängas. Så jag fick den, om jag ville, och först tog bort allt från den invändigt.
Det hela var coolt. Och egentligen fick jag två datorer, men bara en datorväska och en strömkabel. Powerbook 170 och Powerbook 180, hette dom.
Och jag är hungrig. Det är därför det är så många och överallt. Och jag hittar inte alla orden.
Men nu är det som så. Att vad jag skulle säga var. Att med dessa datorer i mina ägor, så kanske jag kan förstå hur Mac-datorer egentligen är uppbyggda invändigt. Det vore lärorikt och coolt. Fast det finns ju bara svartvita skärmar på så tidiga laptops. Men ändå.
HJÄLP INGE KASTAR PANGKAKOR JAG MÅSTE GÅ FÖR JAG ÄR RÄDD OCH JAG VILL SE PÅ STAR WARS!

Om att stå i kö

Saker jag är trött på:
- långa, onödiga köer på Ica
- tanter som luktar bajs
- tanter som står framför en i den öndiga kön på Ica, och samtidigt luktar bajs
- folk som tränger sig i dom onödiga köerna
- folk som tränger sig, men tror att dom är smidiga, fastän dom egentligen inte är det
- folk som tränger sig, är osmidiga, men som verkligen inte kan förstå att dom är det, och som sedan blänger hatiskt på en, bara för man tittar på dom i hopp om att dom kan läsa ens tankar och därmed förstå att dom är misslyckade och att dom borde sluta tränga sig

För ja, jag har stått i kö på Ica, och ja, jag hatar allting som har med köer att göra. För alla är så tysta, så svenska och så hatiska att man själv börjar hata. Det är som att åka buss, fast med mer närkontakt och lägre blodsocker.
Och ja, tanten framför mig luktade bajs. Jag misstänker att hon behövde byta vuxenblöja.

AFTJ HTVREJTELRASHYWES!!!111
Jag tröttnar på idiotiska saker såsom köer.
Det är en dum sak, som bara är överflödig och obehaglig.
Köer är ett äckligt sätt att behöva vara nära människor.
Jag föredrar att bo framför min skärm. För då kan man sålla saker, och människor, och om det luktar äckligt här så är det bara att byta strumpor eller öppna ett fönster.
*praktiserar fula ord*

Did you have a brain tumor for breakfast?

Jag hatar människor.
Varför hatar jag människor?
Bra fråga. Kanske för dom är så jävla irriterande, så otroligt värdelösa och allt dom gör är ta mitt jävla syre.
Någon borde slå ihjäl dom jävlar. Helst med en sten. För jag har hört att det ska göra ont.

Dom säger ”sluta ät taggtråd” och ”varför är du så elak?” och sånt där, ni vet.
Vem fan bryr sig, liksom?
Jag upplever inte er som trevliga, och då kanske jag inte känner för att leka snäll när jag pratar med er?
Eller. Det är ju ni som försöker prata med mig. Tvingar mig att svara. Så egentligen är det hela ett enda stort en vägs-samtal.
Sen är ju en stor och väldigt bra anledning till att hata er att ni är så jävla slagsmål-vänliga. Ni ser helt enkelt ut att behöva stryk. Om inte annat skulle ni bli snyggare av det.
Vad var egentligen meningen med att göra människan till en mjuk hög av kött och ben, om inte för att man skulle få slå den? Det är egentligen fascinerande, hur lätt en människa kan gå sönder.
Insidan är ju redan åt helvete hos dom flesta, men utsidan, fasaden som tagit en livstid att bygga upp. Den går så snabbt att bryta ner.
Och enbart därför ska jag döda alla. För jag kan. Och, såklart, för att ni är värdelösa och bara i vägen.
Ni är dessutom tusen gånger snyggare som döda. Alla är snyggare döda.
När du väl är död, ska jag tala till dig. Säga. Döden klär dig.
Den är en galet sexig nattsärk sydd av hat, kyla, smärta. Ihoptråcklad med permanent tråd.
Som för att tala om för dig att det inte finns någon återvändo. Men du är i alla fall snyggare såhär.
Nej, jag är inte galen. Jag bara hatar.
Jag hatar allting. Jag hatar allting! Och jag står inte ut medvarken din eller min sjuka existens längre, och det kan bli ett helt okej slut, om jag klär upp folk i permanenta nattsärkar med mina bara händer.
En dröm jag har haft i många år är att få köra in någons huvud i väggen, gång på gång på gång, tills hjärnan blir till milkshake och sakta sipprar ut.
Sen tillkommer det väl saker som väcker vissa begär och får det att klia i fingrarna. Som när vi läste om förintelsen. Och soldaten som tog en kvinnas baby i benen och körde den i väggen några gånger. Jag sa ”oj vad hemskt”, men ibland talar jag tvärtomspråket, och den gången var en av dom gångerna.

För ja, jag hatar utav bara helvete, och jag vill att ni ska dö. Lämna mig ifred, era vidriga jävlar!

Akut till sjukhuset – Emma goes deep throating!

Okej. Rubriken kanske låter skrämmande och konstig. Väldigt konstig.
Men jag tänker ha den sådär, bara för att jag är sugen på lite uppmärksamhet för jag känner mig VÄLDIGT ENSAM och jag kommer förbli VÄLDIGT ENSAM ett bra tag till, gjorde doktorn klart för mig.

Ja, jag har varit på sjukhuset. Det tog lång tid och det var gay.
Varför jag var på sjukhuset? För jag har svårt att andas.
Dom tog inga prover för svininfluensan (hade inte riktigt väntat mig det heller, då jag är frisk från den nu?), men däremot. Åh. Det här är så roligt!
Jag bara måste berätta i detalj.
Dom skulle ta prover för halsfluss. Sagt och gjort. Sköterskan kommer in med sin vagn med prov-saker på och berättar att hon har munskydd på sig bara för att jag inte ska hosta henne i ansiktet när hon tar provet. Då berättar pappa en massa konstiga saker, såsom att i något-asiatland så har dom munskydd på sig bland folk för att slippa bli solbrända. Det tycker jag låter helt okej. Men ännu mer okej, är det att dom använder sig av vit-lotion; motsatsen till brun utan sol. Jag konstaterar att wow, sånt vill jag också ha! Och sköterskan skrattar och säger att hon brukar ju jobba stenhårt på att hon ska bli brun. Det är ironiskt, för det är ju vetenskapligt bevisat att för mycket sol är skadligt och verkligen inte bra. Och hon jobbar inom vården. Motsägelsefullt. Jag slår vad om att hon solar i solarium ibland. Men. Ja, efter den konstigaoch lite smått onödiga (?) konversationen så ska provtagandet väl sätta igång. Så. Hon står jämte mig och ska precis svabba mig i halsen med den über-långa bomullstopsen, och hon känner sig tvungen att förklara att hon ska ”långt ner i halsen”.
STORT misstag! Regel nummer ett: Säg inga saker som Emma, med sin överperversa humor, kan misstolka, precis innan du ska köra ner läskiga saker i hennes hals.
För vad tänkte jag på? Deep throating, såklart! Och filmen ”Deep Throat”. Som jag aldrig sett. Men som jag borde se. Och nu när jag läser om den, så blir det hela ännu mer roligt, för den handlar tydligen om en doktor som tar till konstiga metoder för att bota en tjej. Åh herregud! Jag dör!
Jag fick i alla fall ett skrattanfall där pga vad sköterskan sa, och när jag väl slutat skratta, tog vi provet, och jag berättade för sköterskan om mina associationer och hon skrattade hon med, men mest för min humor är pinsam och opassande, skulle jag gissa på. Sen gick hon för att analysera proven. Och när hon lämnat rummet, gjorde pappa och jag high five. För vi är sååå awesome!

Nåja. Slutsats:
Jag fick en ny luftrörsvidgande medicin (för min bricanyl var/är för gammal och den attackerar hjärtat lika mycket som luftrören och då börjar mitt hjärta slå fort och mina händer skaka, och det är riktigt obehagligt). En diskus, fick jag. Det är roligt, för jag och Louise diskuterade en sån i förra veckan, men jag fattade aldrig vad hon menade, men nu har jag en sån alldeles själv och det känns ju bra. Och den fungerar så jävla mycket bättre, med.
Jag fick även hostmedicin. Woho. Dock inte den knarkiga sorten. Men det är jag mest glad över. Orkar inte vara väck i huvudet.
Och sen fick jag order om att dricka så jävla mycket vatten jag bara kunde. Kanske inte just med dom orden, men. Ja. Dricka. Massor. Skulle jag i alla fall.
Och sen ska jag stanna hemma resten av veckan. Woho, liksom. >_<
Och jag får inte umgässas med folk ”i onödan”. För mitt psykes bästa skulle jag dock vilja råda mig själv att umgås med andra än min familj, för det börjar bli lite enformigt och jobbigt. Bläää.

Men! Jag har en plan för vad jag ska göra resten av veckan.
Folk som umgässas med mig, dom vet nog. Att jag aldrig har sett dom där klassiska filmerna, som man ”MÅSTE” ha sett (dom med dom klassiska filmmonsterna i, såsom Freddy Krueger och Jason osv.). Och det är ju pinsamt.
Så. Jag ska helt enkelt se alla jävla filmklassikerna. För jag anser att jag är mogen för det (efter att ha gått media i två och ett halvt år så har jag blivit smittad av ”se filmer på ett helt annat sätt än tidigare och tycka bättre om gamla filmer med mening än nya äckliga filmer med dåligt manus”-sjukan).

Igår kväll såg jag exempelvis ”Dracula” från 1931. Den var söt, på något vänster. Och jag gillar verkligen deras kreativa lösningar på saker. Och hur dom belyste Draculas ögon. Effektfullt och funktionellt.

Nåja. Go mig som förhoppningsvis kommer kunna deltaga i fler konversationer om film efter detta veckoslutet.
Men. Nu när jag gör detta, anser jag att Louise Johansson borde se alla Star Wars-filmerna. Så att hon med all rätt kan få skoja om Darth Vader. För det är faktiskt inte ett enda rätt i att skoja om Dart Vader, om man inte har sett filmerna.
Så. Alla som träffar Louise inom dom närmsta sju åren, fråga henne om hon sett Star Wars än. Förr eller senare kommer hon nog se dom, bara för att få slut på tjatet. Jag hoppas i alla fall.
Nu ska jag äta kvällsmat.
Adjö.

Slut

En gång, låtom oss säga en helt vanligt och ledsam tisdag, som kanske idag?
Den gången. Orkade jag inte mer.
Jag tog mig vatten över huvudet och studierna visade att man kan drunkna av sånt.

Ayria – Cutting

Tell me how to feel
Show me what is real
I tried to back away but every where’s the same and in this over conscious world all I want to do is dream

I don’t know what you held onto to get this far, but I need some too
Because I’m slipping from existence and there’s just no resistance to stop this all from happening

Today the pain, it got so bad, I had to scream
I’m cutting myself because I cannot face the world around me, that’s nothing
I’m cutting myself because there’s no way out
Dispersing what I feel so I feel nothing

I don’t know what to do to be as numb as you
I must be doing something wrong to always feel this down
With an overwhelming urge to shut out those around
I tried to reach out to the past
The lesson learned is to not look back
The memories will just confuse an overwhelmed and frightened youth

I’ve learned to accept it
I know that that’s pathetic
I can’t explain to others
I know that they’ll reject it

This horrible dream; this horrible nightmare

Jag börjar bli frisk.
Lungorna hostar jag fortfarande ut och sönder och iväg, men jag har ingen feber och igår blev jag sådär förbannad över ingenting som jag brukar bli. Det är såklart inte ett gott tecken att bli arg över ingenting. Men det visar ju i alla fall att jag är lite tillbaka.
Det sorgliga är bara att jag inte vet hur länge jag smittar.

Och jag lyssnar på musik igen, åh, ja, för det gör jag!
Musikorgasmer går genom synapser och utvecklas till spasmer som ni kallar för ”dans”.
Att göra det bland folk? Hah, inte en chans.

Jag minns inte vad jag skulle säga. Kanske att jag åt spaghetti och köttfärssås igår som var god, och att jag åt spaghetti och köttfärssås idag som var äcklig.
Kanske skulle jag säga att jag har klippt mina naglar för dom gick sönder och av. Och att jag målade dom i guld. Så jag kan vicka på fingrarna och säger ”magical golden fingers!”.
Nu kom jag på det. Jag skulle säga. Att jag har nu har all rätt i världen att driva med svininfluensan, när jag nu har genomlidit den.
Frågan är bara. Ska jag vänta en dag till med att åka till skolan, eller ska jag åka in i morgon och göra det viktiga provet och spela in saker till vårt projektarbete, sen efter det?
Att skona folket, eller att inte skona. Det är den stora frågan!
*gör mystisk fanfar*

Ang ätandet.
En kort tanke.
Det kanske är med mig, som med dom som är vegetarianer/veganer?
Dom har vant sig vid att inte äta kött. Så därför tycker dom det är äckligt?
Jag har vant mig vid att inte äta. Så därför tycker jag det är äckligt?
Elin, jag äter bananer. Så jävla många bananer.

Ang glasögon och nördighet.
En kort tanke.
Folk med glasögon anses vara nördiga/smartare och sitter ofta vid datorn. Kan man få för sig. Varför?
För att vissa sporter kanske är svåra att utöva med glasögon på så därför ägnar sig glasögonbeprydda människor åt annat?

Nu ska jag smälta maten, som inte var god ALLS, och jobba lite med nördiga saker. För jag har mina glasögon på mig. Hm-hm.

Saker man inte tänker på eller förstår.

Tjernobyl. Jag vet inte ens vilket år det var eller var exakt Tjernobyl ligger, och jag har nog aldrig riktigt orkat tänka på exakt vad som hände eller vilka konsekvenser det medförde.
Mina föräldrar har en tjej som är anställd, att hjälpa till med arbetet på gården och sånt.
Hon heter Ruslana och kommer ifrån Ukraina.
Hon blev jätteorolig när mamma berättade för henne att vi hade influensa, och förmodligen svininfluensan (åh, seriöst, det är ett sånt fult och nedvärderande och vidrigt namn på en meningslös sjukdom?!), för hon har hjärtproblem.
Va? Sa jag, varför har du hjärtproblem?
Tjernobyl-katastrofen. Så om jag skulle få influensa skulle det vara livshotande.
Jag blev så ledsen när hon berättade det. För jag har aldrig förstått vad Tjernobyl-katastrofen egentligen innebar.
Varje sommar, från det att hon var åtta tills hon var sexton spenderade hon tre veckor på sjukhuset för att kolla upp hur det var med hennes hjärta. Hon fick ta prover, göra tester och sånt där.
Anledningen till att hon slutade åka dit varje sommar var att hon vid arton års ålder började jobba i Sverige. Så nu vet hon inte hur det är med hjärtat. Men hon lever i alla fall, och tur är väl det. Det vore så tråkigt annars.
Varje dag så lär man sig något nytt. I guess.

Och på tal om något helt annat; grattis till Louise som har varit awesome och rökfri sen i fredags kväll! WOHO!

Fredagen den trettonde

Ironin i att insjukna i influensa, eller vad-det-nu-än-är-jag-har, på fredagen den trettonde är oslagbar.
Jag orkar dock inte vara sjuk, så. Om någon kan trolla; gör mig frisk, för jag har nationellt prov på onsdag. Och sen gör det väldigt ont överallt med, och jag gillar det inte.

Och om jag dör, vilket jag enbart tror att jag kommer göra tack vare medierna, så vill jag bara att folk ska veta att ni är inte så värdelösa som jag ser ut.
Nu ska jag återvända till Disney Channel. Det är, som sagt var, meningen med mitt liv.
Adjö.

Du är bara ett skal.

Min syster är sjuk.
Feber. Kanske influensa? Jag vet inte riktigt. Hon är likblek och igår, när jag satt och kollade på tv, kom hon och satte sig jämte mig och började svamla om lite allt möjligt.
Efter att inte ha fått ur henne något vettigt och kommit fram till att varken hon eller jag förstod vad hon sa, så tog jag med henne tillbaka till sängen igen och sa åt henne att försöka sova. Sen gick jag ner till mamma och berättade att jag var jätteorolig.
Jag berättade mycket för mamma igår.
Jag håller nämligen på att långsamt ta mitt egna liv genom att missköta mitt födointag.
Jag mår helvetiskt hela tiden och igår var det värre än värst. Det komiska i det hela är ju att jag inte vill bli smal. Jag orkar bara inte äta?
Jag vågar egentligen inte säga högt att jag är rädd för att det är någon form av ätstörning. Ätstörningar drabbas ju andra, inte en själv? Och när det väl drabbar någon, så är det dens fel, för den har synfel och spegelproblem och ser inte verkligheten.
Det är inte så för mig. Jag har glasögon. Jag vet att jag är smal. Bla-bla-bla. Jag bara kan inte äta ordentligt bland folk och jag får panik av det.
Jag berättade för mamma att anledningen till att jag inte skadat mig själv på länge var för att jag kontrollerade den inneboende smärtan genom att styra mitt matintag.
Det hela är så idiotiskt. Jag vill bara få det att bli som det var innan? Min kropp liksom stöter bort maten.
Och sen bryter den ner sig själv, och jag. Ja, jag dör.
Härligt, va?

Jag har tänkt på det här med Sverige.
Sveriges vägar byggs upp och om. Ja, Sverige i sig, byggs om. Renoveras. Men vi Svenskar. Vi som är Sverige från insidan. Vi är precis lika vidriga som innan.
Så mycket skitsnack, så många äckliga fasoner, så fruktansvärt dålig stil. Av så många.
Förstår ni inte att ni ska vara snälla? Det gör bara ont i folk när ni inte är det.
Det är väl klassiskt att vara falskt. Finns kanske inte så mycket mer att förvänta sig av folk. Men ändock. Förlåt mig för att jag inte slutat hoppas?

Inuti är allting så kaos.
Jag tänker dagligen på min skalpell.
Jag är svag, och jag är medveten om det.

Idag är det fredagen den trettonde. Och efter skolan ska jag hem till min svarta katt.
Kanske skulle jag ta och lägga mina nycklar på ett bord och gå under en stege med, så kan man skylla min hastiga död på en olycka?
Nej, skämt åsido.
Idag ska jag ha mitt muntliga anförande i Svenska B. Det är det nationella provet jag pratar om.
Folk tror inte att jag är nervös.
”Nejmen du som kan prata så bra!” och ”skojar du, du blir väl aldrig nervös?!”.
Jo, jag blir nervös. Min röst darrar precis lika mycket som era. Enda skillnaden mellan dig och mig är att jag kan konsten att få folk att skratta.
Miss Seriös. Lär jag aldrig bli titulerad som.

Förlåt för att jag har ont.
Jag. Jag måste spy. Mitt innanmäte vill ut.

Håll käften med dig, din homosexuella svamp-jävel!

Ibland får jag sms, och då säger jag som såhär att.
Jääääävlar! Vad det vibrerar i fiiiiii – ckan!
Men det kan ju vara som så.

Jag har även kommit fram till att jag lider av ordmissbruk.
Alla ord jag kan, missbrukar jag till max. Det är därför jag säger så elaka och obscena saker ibland.
Ordet penis, är ett såntdär ord.
Perfekt för missbruk.
Det låter nämligen så sterilt, på något sätt. Alltså. Inte sterilt som ALLA SPERMIER ÄR DÖDA utan som om det bara används i officiella sammanhang såsom böcker (inte sådana med erotiskt innehåll) och hos doktorn och så vidare. Så därför blir exempelvis ”Penis in your face” ännu galnare än vad det borde vara.

En tredje sak som jag  M Å S T E  dela med mig av är följande.
patrik säger:
AV MED KLÄDERNA DÅ SÅ KOMMER JAG
Suicide Sue säger:
Så fort…?
Jag måste säga att det var lite av en besvikelse från min sida.

Så. Nu måste jag nysa lite, för jag har inte tagit min allergimedicin på ett tag och jag tänker varje gång. ”Äh, jag behöver nog inte allergimedicinen”, och sen blir jag ändå alltid så brutalt påminnd om att fan, det behöver jag.
Och vad det gället rubriken; Yes. I’m bored.

En bra lördag

Min lördag var bra.
Och väldigt roligt.
Jag gillade min lördag.

Söndag kväll

Varför måste jag hata allting?
Så irriterad, så brutal, så mordisk. Jag vet inte ens varför?
Och sen en underliggande rädsla. Ja, den är konstant.
Jag vill inte vara här. Jag bara hatar. Det är vidrigt.
Varför kan dom inte själva se hur vidriga dom är? Är dom blinda?

Det är varmt överallt.
Jag är trött, och massivt irriterad.
Dom pratar med mig. Jag fräser tillbaka. Jag skriker, vrålar, H A T A R. Att dom finns.
Ja, jag är otacksam. Jag är en vidrig, otacksam liten människa, men vet ni vad? Det har slagit mig att det kanske inte är mitt fel. Det är kanske bara omständigheterna?
Nej. Det är klart det inte är omständigheterna. Det ligger nog i mitt DNA. Det måste vara så.
Men det går ju inte ihop med att mina syskon är likadan som mig? Dom hatar ju inte allt? Dom förstör inte sig själva? Dom ser vanliga ut. Det går till och med aningen bättre för dom i skolan än vad det gör för mig.
Äh. Jag vet inte. Ord är inte rätt medel att uttrycka sig i idag. Jag är så less, så. FÖRBANNAD. HATISK.
Trots att jag hade en väldigt trevlig kväll igår?
Pga att jag hade en väldigt trevlig kväll igår?
Nej. Idag fungerar inte ord.
Idag fungerar ingenting.
Och imorgon ska jag strimla folk med skridskor i ishallen.

Fyhelvete vad dysfunktionellt allting är.

Idioti

Gåta
Vilka sjuka jävlar är det egentligen som får för sig att börja spika/hamra/borra/våldta grisar/föra ett sjuhelvetes jävla oväsen klockan tolv på en söndag?
Svar: Mina grannar.

Det idiotiska i detta, är att jag inte kom hem förens. Halv fyra? I natt/morse. Och jag vaknade. Nyss. Det var bara helt igenom äckligt att behöva genomlida detta. Jag vaknade ju nästan? Var tvungen att ha händerna för öronen, och vet ni hur jävla svårt det är att sova när man trycker händer mot huvudet? Det är svårt.
Och inte kunde jag gå till grannen och klaga heller, för ljudet lät i hela huset så jag kunde inte indentifiera vilken granne det var.

Så för att hämnas spelar jag samma låt om och om igen på repeat. Högt.

Citat

Ibland säger folk saker. Och ibland sparar jag dem.
Detta är resultatet.
Citaten är sagda av olika personer, och alla saker sagda som föregås av exempelvis ”M” är nödvändigtsvis inte samma person rätt igenom alla citaten.

-:-

Emma och Louise diskuterar hennes örhängen, och att hon hatar stora örhängen, och att hon idag har på sig dom ultimata örhängena, små pluttar, typ obefintliga, bara för att ha kvar hålen.

E: Men varför har du hål i öronen då?
L: Ja, om jag gifter mig nån gång.
E: … WTF?! Varför ska man ha hål i öronen när man gifter sig?
L: Men. Så man kan ta emot alla fina gåvor, typ örhängen, man får av folk?

-:-

L: Har han med sig Nemo till Skåne?
E: Ja.
L: Men jag har hört att katter inte tycker om Skåne…

-:-

E: Och här ligger jag i ditt skrev. Kul.
M: Kan du beskreva känslan?

-:-

”Den kommer ju fram när jag drar ur den.”
- Kristian, om ett USB-minne

-:-

”Vill du veta en hemlighet? Du är naken!”
- O

-:-

Tant: När vi var unga satt vi och broderade och sydde lakan och handdukar…
Emma: Ja. Och nu för tiden finns det ju facebook.

-:-

M: Ska vi rollspela?
L: Visst.
M: Sug min kuk, slyna!
L: Jag ska ta din kuk så långt ner i halsen att mina kräkreflexer masserar ditt ollon!

-:-

På naturkunskapen, när vi tittar i mikroskopen.
”Alltså, jag har sju toffeldjur som har släktträff här!”
- Amanda

-:-

”Hörni flickor, nu får ni inte pussa på grodan för då kanske den blir en prins och då måste vi bygga ett slott till den. Och då blir det dyrt.”
- Kristina, vår naturkunskapslärare

-:-

Kristina: Det är en till sak som finns i bilen. Det börjar på ”L”…
Signe: SPOLARVÄTSKA!

HJÄLP JAG HAR SKICKAT ETT MAIL OCH DET ÄR LÄSKIGT

Okej. Nu är det gjort. Nu är det klippt.
Nu. Nu är mitt liv nog över.
Jag har gjort det.
JAG HAR MAILAT NEIL CICIEREGA.
Jag är så rädd och nervös. Det innehöll säkerligen en biljon äckliga grammatiska fel.
Pinsamt är ett väldigt konstigt ord, men. Det är pinsamt. Och jag är rädd.
Fast jag vet att det bara är för projektarbetets skull. Och att det är nödvändigt för pure awesomeness.

Jag är ändå rädd.
Tänk om han kommer hata mig nu?
Louise har sagt tröstande saker såsom att han aldrig kommer träffa oss, och om han nu tycker mailet är cp-igt så kommer han ändå bara tro att vi är två knäppa blonda tjejer i Sverige som han fortfarande aldrig kommer träffa.
Men jag är ändå rädd.
Det är problemet med mig. Jag går alla händelserna i förväg och tar för givet att alla kommer kasta saker på mig och hata mig för resten av min livstid.
Det är egentligen väldigt sällan folk kastar saker på mig. Så jag borde kanske lära mig, att folk väldigt sällan gör som jag tror. Men ändå.

ps I LOVE YOU SPENCER!

Torsdag

Dagens två bästa kommentarer.

1. Signe till Emma: ”VA?! ÄR DU CENTERPARTIST?!”

2. Emma till Sandra, vår svensklärare ”NU ÄR JAG ARG! TA DET PERSONLIGT!”

Och förklaringar.
1. Signe tittade på mina nycklar, och såg min nyckelring som pryddes av en plast-sak från Centerpartiet som det stod ”En nyckel till frihet” på. Antar att jag inte ”ser så höger ut”. Vilket jag tror är bra?
Men jag tycker det är lite smått jobbigt att identifiera sig med ett politiskt parti. Det gör automatiskt att man, i alla fall i mitt fall, får tonvis utav skuldkänslor gentemot allt och alla och resten av världen, när partiet tar ett dåligt beslut/en annan Centerpartist gör ett dåligt uttalande. Jag vet att alla är egna individer, men ibland känns det som om en del glömmer bort det. Och när folk glömmer bort det, så tar dom liksom för givet, att om man har ”identifierat” sig med ett parti, så håller man med om ALLT dom säger och tycker.
Men jag är i alla fall inte idiotisk nog att säga att jag inte bryr mig om politik. För det är som att ge upp sitt eget liv. Att ge upp sin fria vilja. Så länge man inte ens försöker ta del av vad som bestäms, så har man ingen som helst rätt att klaga. Och så är det med det.

2.
Vår fina Dante-film, som var bäst i hela världen för att vara gjord under de förhållanden den faktiskt var.
Vi fick bara G på den.
Så då blev jag arg. Och väldigt besviken. För det bevisar helt klart, att det inte är värt att ens försöka anstränga sig i skolan.

Och om min dag.
Gay-gay-gay. Gay. Gay! Gay gay gay gay. Gay gay gay gay, gay gay.
Gay.
Och i övrigt så har jag krupit omkring på ett bord och tuggat på post it-lappar.

Jag är inte arg – jag är bara besatt!

Jag är hungrig.
Och otacksam.
Och dum. Och besatt.
Men efter många dumma timmar med dum frustration lyckades jag synkronisera den lilla söta handdatorn med datorn.

Jag behöver bli lite glad, för jag är inte glad.
Jag är supertrött och hjälpsam och Anni tycker jag borde bli speciallärare. Men jag orkar inte gå i skolan egentligen, så det går nog åt helvete med det.
Men ändå.
Jag har lånat massa böcker idag.
Jag gillar böcker.
Ser fram emot att få läsa dom.
Men eftersom jag har så dåligt minne, så har jag kommit fram till att jag måste skriva ner vilka böcker jag har läst, vad dom handlar om och vad jag tyckte om dom och när jag läste dom.
Vi skrev en sån bok i mellanstadiet, men jag orkade aldrig med det. Jag hatade det. Men nu, när jag är sönderstressad och förstörd, så har jag äntligen förstått meningen med det. Sorgligt bara att det skulle behöva gå så långt.
Jag har nog kommit på varför jag har fått såna problem med finnar. Acne, som det medicinskt heter, HAHAHA FULT NAMN, kan man bland annat få av stress. Oh, så upphetsande och roligt.
Men som tur är så har jag lugg så det syns inte så mycket.

Nu ska vi äta kyckling.
Krieg på det.
Adjö.

Förföljd

Emma går till Inges säng, och väl framme vid sängen, så tycker hon sig känna något stryka sig emot sitt ben, men när hon ser efter så är det inget där.
Emma: Hm. Jag är lite osäker på om jag är förföljd eller inte…
Inge: Jag tror du är förföljd.
Emma backar två steg.
Emma: Hahaha, det tror jag med, för här ligger en svans.

 

Conclusion: Nemo iz ze stalker-cat.

Hallåwiihn!

Hej och hallå och hallåwiihn?
Halloween.
Jag har skrämt barn. Och för det fick jag betalt. Underbar dubbelmoral. <3

I Inges fönster hittade jag en old school handdator.
Palm Vx, heter den, och den är rolig. Så den leker jag med.
Jag har länge velat ha en handdator. Eller. En dator-kalender, som jag säger, fast inte i min mobil (för min mobils kalenderfunktion suger), utan mced bättre layout och viss funktionalitet. Så jag ’slipper’ ha en papperskalender. Egentligen gillar jag papperskalendrar. Förutom ibland.
Inge använder inte sin handdator, sin PALM PILOT, för pennan är av lite. Men det kan man ju limma? Säger han. Han har bara inte tagit sig tid än.
Jag har redan skrivit in mig som ägare till handflate piloten. Fastän jag egentligen, kaaanske, inte får. Jag är ond.

Jag har städat åt Inge.
Jag gjorde det när han sov så jag slapp stressa upp honom.
Han, liksom jag, hatar när folk frågar VAD ÄR DET HÄR och VAR SKA DEN HÄR VARA och SKA DU HA KVAR DEN HÄR?
Ska du ha kvar den här? är världens värsta fråga.
*ryser*
Men nu är det renare.
Skrivbordet är inte längre täckt av gammal, kladdig utspilld cola, ugnen är ren invändigt, spisen och bänken är muchos renare och sak-fria och viss ordning har jag lyckats skapa bland alla tekniksakerna. Och övriga saker med.
Och om jag säger som såhär. Om det är någon som är i behov av en GRATIS DATORKABEL, av något slag, så är det bara att höra av sig. Det finns det mesta, och det tar bara plats. *fy på mig som säger så*
Men det är för naturens bästa. Ett slit- och slängsamhälle mår vi faktiskt inte bra av i längden.
Jag var uppe och städade till halv två i natt. Sen däckade jag.
Inge blev överraskad och glad imorse, när jag hade städat, och jag förklarade vad jag hade gjort, och. Jag är faktiskt lite stolt. Lite glad. Över att det känns som om jag på mitt värdelös höstlov har gjort någon form av nytta. Rädda världen, ett steg i taget.
En sak i taget.

Jag har även lekt lite med mina ansiktsmålnings-saker idag. För idag är dagen då man får klä ut sig.
Woho.

Louise, jag vet att jag inte har svarat på ditt sms än. Men jag hittar liksom inte orden är.
Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig, ungefär var tredje sekund, och att jag älskar dig.

Nu ska jag äta upp min macka och borsta mina arga tänder och sova och drömma om att slippa behöva åka hem. ‘Hem’.

Tuhhhhhrssdöhg.

Igår gjorde jag mycket saker.
Jag vaknade. Vid halv ett. Skönt att få sova så länge.
Sen satte jag mig vid datorn, och fann då shut up woman get on my horse-länken, och har lyssnat på den extremt mycket ändå sen dess (ja, det är ett dygn senare nu, och nej, jag har inte tröttnat på den än).
Vid. Halv tre? Ringde Johan och ville att jag skulle följa med honom och köpa lite byggrejor för han ska fixa en ställning till sitt nya saltvattenakvarium. That man is obsessed with fishy stuff. O,o
Jag tvekade lite, men följde med.
Vi åkte förbi djuraffären och han köpte en manlig fisk till sina fyra (eller fem?) honor.
Jag köpte kattgräs till Nemo, för Inge blir så ledsen när Nemo tuggar på hans vanliga blommor. Inge bad mig köpa kattgräs, men jag sa nej, och sen köpte jag det ändå, och var lurig.
Sen, efter en biljon år på K-rauta åkte vi till centrum, parkerade bilen, och umgässades med Inge. Inge hade ingen jacka. Han frös. Inte så konstigt. T-shirt är inget plagg som ska bäras utan något över, den 29:e oktober. Men det glömde visst Inge bort.
Vi åt på subway. Min macka blev superstark. Så jag hade inga smaklökar kvar sen. Obehaligt och konstigt. Men annars var det najs.
Sen åkte Johan, för hans fisk ville inte bo i bilen hur länge som helst.
Emma och Inge gick och lekte med bankomaten, och skojade om att sist vi varit där hade vi fått reda på att bankomaterna körs på windows. Och att bankomaten denna gången med, säkerligen, skulle lagga ihop.
Det gjorde den inte. Men jag upptäckte att jag hade 250 spänn på mitt kort. Jag kände mig som en biljardär, för jag hade trott att jag var pank. Men det var jag inte. Och imorgon (läs: idag) får jag 1050 till. Jag gillar det. :)
Så då gick jag och Inge till Myrorna. Jag gick igenom alla deras LP-skivor, men fann inget av intresse. Sen var klockan kvart i sex. Och dom flesta affärerna stänger vid sex. Så vi skyndade oss på. Och gick till Lagerhaus. Och Emma hittade en jättestor anka som hon ville ta med sig hem. Ett problem, bara: den kostade 450 spänn. >_<
Sen gick vi till Kjell och Company, och det sög, och Emma blev arg, så då gick vi till BR (leksaksaffären). Den hade öppet till sju.
En sekund efter vi kommit in kom en drös fjortisar också in. Dom skulle på halloween-fest, lät det som. För dom gick igenom alla halloweensakerna och sa tråkiga saker.
Emma och Inge bråkade lite, för Emma hade ont i huvudet. Och för att Johan ringt och sagt att  ”Kom vi åket till netonnet som öppnar idag, så får ni skjuts hem sen”. Jag ville inte ens åka till netonnet? Därför blev jag sur.
Sen när vi gick därifrån, gick vi förbi fjortisarna. Dom höll fortfarande på att diskutera vad dom skulle vara på halloween. Och precis när jag gick förbi, så vräkte en av dom ur sig. ”Åh! Jag kan klä ut mig till en emo!”.
Jag dog.
Och sen dog dom av mina laserögon.
Sen åkte vi till netonnet, trots att jag inte ville.
Jag var sur hela vägen dit. Och sen skulle vi visst köa? Det var äckligt. Jag var mycket arg.
Dom spelade dålig musik. Och jag minns inte vem det var som sa ”men det är väl sånhär musik som du brukar lyssna på, Emma?”, men jag svarade. ”Jomenvisst! Självklart! Jag brukar ha den här i bakgrunden när jag sitter och skär mig i armarna. Jag brukar karva in *MMM JAG ÄLSKAR DEN HÄR MUSIKEN*.”
Mitt sällskap skrattade. Dom bakom såg mest. HEH. OKEJ. Ut.
Jag sa många saker om hur sur jag var.
”Måste vi stå här? Det är idiotiskt. Kolla här, vi har redan haft netonnet i Kalmar ett rätt så bra tag, och vet ni vad?! Man behöver inte köa för att komma in där. Och jag vill ändå inte köa bara för att få titta på en massa saker som bor i lådor, mediamarkt är roligare, för där får man i alla fall pilla på sakerna.”
Sen var jag lite mer arg.
Och sen sa jag till Inge, att om jag fick rida på hans rygg, skulle jag bli mindre sur.
Så vi lekte häst. Jag gillade det.
Sen började kön röra på sig. HURRA!
Och sen kom vi in.
Jag var sjukt skeptisk och sur till en början, men jag hittade faktiskt lite saker.
Dom hade skitbra priser på dvd-filmer (20 :-/styck) så jag köpte nio stycken.
Stod och valde länge. Inga topptitlar direkt, men jag fick tag i ”Liftarens guide till galaxen” bland annat. Och det var trevligt.
Jag gick före mitt sällskap, för dom var långsamma. Så jag hann före till allt.
Och i mitten fanns det ansiktsmålning. Jag frågade om jag fick bli ansiktsmålad, och det fick jag. Så efter det var jag en clown. :)
Många stirrade på mig som om jag vore puckad, men jag var bara glad. Det var liite värt att komma dit. För det fanns ju faktiskt ansiktsmålning.
Och sen fann jag även ett nytt stativ till min kamera. Det hade ett vridbart huvud, vilket är en underbar fördel gentemot mitt andra stativ. Och båda två får plats i min kamerapåse (för jag har en cool sammetspåse till min kamera, istället för en ful väska) tillsammans med kameran.
Men sen var kön åtta år lång. Och jag fick ont i ryggen av att stå så mycket. Tråkigt.
Men att få nio dvd-filmer för bara 180:- är faktiskt helt okej. Och sen köpte jag fina, svarta pennor. Och post it-lappar. Hoppas bara jag inte blir beroende. Har hört att man kan bli det av post it-lappar. O,o

Väl hemma åt vi. Och Inge fick kattgräset.
Han blev glad. Och Johan gjorde en ritning på ett rymdskepp. Lång historia. Men det var konstigt.

Idag vaknade jag vid halv två.
Och Jag har lyssnat på shut up woman get on my horse i lite drygt tre kvart.
Nu ska jag äta polkagrisglass, och sen, ska jag in till stan och köpa ansiktsmålningsfärger. För jag får ju pengar idag. :)
Hej då.

Sött-sött-sött!

Hej världen.
Idag ska jag dela med mig av en länk.
Den är väldigt rolig och på något konstigt vänster. Väldigt söt.

Varsågod världen.
http://www.shutupwomangetonmyhorse.com/

Ps. Jag har en gul katt som gillar att dansa med mig. Och att förstöra Inges blommor, lite. Men säg det inte till Inge. Han blir så paranoid då. Ds.

Byxor

M = Mamma
E = Emma (jag)

Onsdag morgon

M: Gå ut och fota byggarbetarna, Ola har en spade i handen!
E: Meh. Okej då. *springer upp och hämtar kameran*
M: Emma!
E: Mm?
M: Ta på dig ett par byxor!
E: Måste jag?
M: Ja!
E: *tar på sig byxor och springer ut och fotar byggarbetarna och går sen in igen*
M: *stirrar på Emmas byxor* Gick du ut i pyjamasbyxorna?
E: Ja? Du bad mig ju ta på ett par byxor, och det här var dom som fanns närmast till hands.
M: Vad tänker du med egentligen?
E: Men vadå? I måndags var jag ju ute och fotade i bara rosa katt-pyjamasen? Och den här gången hade jag ju en vanlig tröja till…?
M: *stirrar på Emma som om hon vore dum i huvudet*
E: Jag gillar kanske att gå runt i pyjamas? Jag har faktiskt gått och handlat enbart iförd min pyjamas!
M: Jag känner inte dig längre. *går iväg*
E: *följer efter mamma* Men om Thomas Di Leva får gå och handla i bara sin pyjamas så får väl jag det med?!
M: Du är ju inte riktigt klok.

—
Tilläggas bör kanske, att samtalet genomsyrades av en skämtsam ton.
Mamma gillar helt enkelt inte att jag 1) går omkring i pyjamas väldigt länge om morgonen (i måndags gick jag i pyjamas hela dagen, för då var hon inte hemma) och 2) att jag går omkring i pyjamas bland dom über-manliga byggarbetarna. Jag förstår inte hennes oro? Jag menar. Jag lär ju inte direkt bli våldtagen, för då får dom ingen lön, och jag ser ytterst skabbig ut om morgonen, så man är ganska så puckad om man ens VILL våldta mig då. Och om hon tycker att jag framstår som lätt utvecklingsstörd pga mina pyjamaspreferenser, så gör det mig ingenting. Det bara minskar risken för våldtäkt ytterligare ett snäpp.

Söndag

Jag hatar mig som sällskap.
Så patetiskt sorglig, så äcklig, så. Arg.
Förbannad. Irriterad. Hatisk.
Jag hittar ingen musik som tillfredsställer mig. Allt är halvdant. Överkört. Mördat av likgiltigheten.

Jag är likgiltigheten.
Förstör allting.
Jag orkar inte riktigt mer nu. Det nyper runt revbenen. Från insidan.
Jag bleknar i takt mer ärren, för jag känner inte att jag lever.
Det här är nog inte att leva.
Det här är att hata. Jag hatar. Jag orkar inte hata. Har jag sagt det?
Varför äcklar det här mig?
VARFÖR?!
Varför är den stora frågan.
Varför pryder min arm. I form av blekta ärr.

Jag vill inte andas mer.
Det finns saker i mitt huvud.
Tankar. Tror jag det är.
Tankar som vrider sig runt sig själva, som om dom har ont i magen. För ja, jag har ont i magen.
Tror jag.
Ont i magen av Å-ordet. Säger jag tyst.
Men sen skriker jag.
Jag tror inte?! Inte på det man ska tro.
Jag är så osäker. På allt. Jag bara tänker.
Tänker på att folket. Som jag omges av. Egentligen inte orkar vara med mig.
Jag orkar inte hålla kontakten. Jag orkar inte.
Så alla rinner iväg. Likt tårar nerför heta kinder. Heta av ilska. Borde inte tårarna ångas bort innan dom når tröjan då?
Det gör dom inte.
Man får saltfläckar. Om man gråter. Men jag gråter inte.
Jag är bara arg.
Så jävla arg.
Du andas ju inte?
Eller så gör du det. Men jag bara känner det inte. För du är aldrig nära mig.
Åker långt bort; gör tvärtemot.
Det äcklar mig. Hur du ljög ihop allt.
Vet du det?
Hur du sa nej till mig. Mumlade något om principer.
Jag hatar dig för du är så stor del av mitt liv fastän du inte är i närheten av att ens vara nära och egentligen vara delaktig.
Hur du lade grunden för den jag är idag.
Men det vet du inte om.
Jag brukar försöka att inte tänka tillbaka på det. Men jag tänker på det nästan dagligen.
Det är ironiskt. Att jag tänker igenom hela mitt liv. Om och om igen. Nästan dagligen.
Fast nuet är inget jag gillar att tänka på. Det biter i min hud, som det är nu. Så behöver jag inte tänka. Det attackerar ändå. Försöker påminna. Men nuet inser inte att det gör mig till en sköldpadda.
HEJ jag bor i mitt skal. Som är dekorerat av mentala post-it lappar från nuet. Med påminnelser om allt äckligt jag inte orkar med.

Och än en gång skrattar En Annan Du, för alla ni är du, Ni Är Du, åt mina ord.
Jag vrålar tyst tillbaka att det inte är mitt fel att du bara ler.
Att du vägrar erkänna.
Att det gör ont. För det gör så jävla helvetiskt ont, och jag hatar att min hud gör ont och att ingen får ta på mig.
Jag vill aldrig någonsin att ni rör vid mig. Utan godkännande.
Mitt skal är en magnet. Precis som Du, som är En Tredje Du, också har en magnet. Men jag vänder mig bort och magneten har motsatt effekt. Men Du bryr dig inte. För du har ändå inga känslor som du vågar prata om. Skojar jag tyst om, i mitt skal. Och det ekar och när jag får höra det upprepas inser jag att jag har fel.
Det är jag som är rädd. Rädd för att vara rädd och rädd för att hata på fel sätt. Jag är så bra på att hata att det går till överdrift.
Det hela är vulgärt.
Sen vibrerar fickan och Du Nummer Fyra frågar. Har du glömt bort mig? Och svaret blir kort och koncist Nej. För jag glömmer inte bort folk. Jag glömmer bara bort att leka med dom. Glömmer bort att dom inte kan läsa mina tankar. Glömmer bort att dom inte glömmer bort lika mycket som jag.
Anni sa att jag är stressad.
Det är därför jag inte äter.
Det är därför jag inte kommer ihåg saker.
Och jag hatar lite mer.
Och letar upp min nål och min tråd och börjar sy ihop mig själv. För vi vet alla att det som är sönder måste lagas, annars kan det lika gärna slängas.

Filmtittande: Hur var det EGENTLIGEN?

Det borde inte vara tillåtet att förstöra en sån underbar bok.
Att ta innehållet och mörda det brutalt. Vända på historien. Överdriva fel saker. Ta bort fel delar.
Och skådespelarna?
Dom är fel. FEL!
Dom ser fel ut.
Allting är för. Vanligt.
Den här historien handlar om underground-punken i New York.
En basist i ett queercore-band och en dotter till en jättestor skivbolagsdirektör. Som träffas. Av en slump. Han älskar att skriva låtar; hon älskar skrivna låtar. Dom är musikaliska tvillingsjälvar. Men hon hatar Beatles. Och han hatar Oreos (kakan, alltså).
Var är det alternativa i filmen?
I filmen; inga piercingar, bara modekläder, långt och väldigt vanligt hår (vilket är fail, för Norah har blått hår?!). Och så säger dom fel meningar. Åh. ÅÅÅÅH!
Och varför har dom samma intro till filmen som till Juno, och dessutom samma manliga huvudrollsinnehavare?
Kan någon tala om det för mig?
Jag är så besviken. Jag borde skicka elaka mail till den som har skrivit manuset till filmen. Det är bara sorgligt. :(
Filmen kanske är bra, i sig, lite söt. Men med boken som bakgrund. Det innebär inte att man får ta två karaktärer, ta 1/10del av dem, och låtsas att det är samma sak och sen göra en film om dom?
Hela historien dör. Dör med filmen.
Historien är inte. Var fan är Fluffy? Och sen ägna hela kvällen åt att leta efter bandet ”Where’s Fluffy”. Det är inte så.
Det hela handlar om två personer, som är underbara, och hur dom upplever mötet. Hur mötet artar sig. Vad mötet leder till. Och saker på vägen.
Jag kan tänka mig tusen sätt att göra filmen bättre.
Det är inte det att skådespelarna är dålig på att spela, det är det att dom är inte rätt.
Dom är inte Nick och dom är inte Norah och dom är inte Dev och dom är inte Thom och dom är inte Tris och dom är inte Caroline och dom är inte Hunter (som egentligen heter Ted) och Scot finns inte ens.
Då är något allvarligt fel. Och jag avskyr det.

Man kan väl sammanfatta mitt filmtittande ungefär såhär.
Nick and Norahs infinite playlist – underbar som bok; värdelös som film.
Hedwig and the angry inch – Mys. Är kär i musiken. <3

Ny favoritbok + skoinköp

Ja, ni ser rätt.
Jag har funnit mig ett par skor!
Som är fina, som passar mina fötter, och som jag förhoppningsvis inte förfryser tårna i. :)
Och jag hittade dom i Kalmar.
För det har ju öppnat en massa nya affärer, vid IKEA, bland annat har dom placerat fyra skoaffärer där, varav. I alla fall tre? Inte fanns innan.
Så det kändes bra.
Jag försökte övervinna min folkskräck för några minuter, och gick dit själv. Eller. Pappa skulle gå på Jysk och Bauhaus, så jag var tvungen att gå själv.
Det var så otroligt mycket folk där, för skiten öppnade igår, och jag fick äran att gå på den röda mattan. Som dom lagt. Framför dörren. Så man skulle få känna sig lite häftig för några sekunder av sitt liv.
Det var bra att det var så mycket folk där. För då var det som om jag inte riktigt fanns. Trots mina randiga strumpbyxor och den längd jag har fått via genlotteriet, så kände jag mig inte alltför utstirrad.
Det var skönt.
Och jag vågade gå på herravdelningen, och studera skorna, utan att känna mig som ett missfoster, tack vare att det var för mycket folk. Som gjorde det svårt för världen. Att stirra ut mig.
Men den bästa biten är nog, att det inte tog så lång tid att hitta ett par skor.
Och att det var ett öppningserbjudande med, som gav mig 20% rabatt, så istället för att skorna skulle kosta 899:-, så kostade dom 719:-. OCH. Så ser dom inte så klumpiga ut som herrskor, på mina bananfötter, brukar göra.
Clownskor är i och för sig roligt. Men det känns bra med skor som inte är det.

Och nu till punkt två.
Jag går till biblioteket ibland, Nybro Bibliotek, för jag hittar bäst där och jag har praoat där och dom som jobbar där är snälla. Och när jag väl är där, så lånar jag böcker.
På senaste tiden har jag läst massor, och jag gillar det.
Igår kväll (läs natt, kanske), började jag läsa en ny bok, för tidigare på dagen så läste jag ut den jag höll på med (”Duktig Pojke” av Inger Edelfeldt), och den boken var också bra.
MEN.
Sen gav jag mig i kast med ”Nick & Norahs infinite playlist” av Rachel Con och David Levithan.
Jag läste ut den nu i eftermiddags. (Hela läsningen av boken gick på mellan fem och tio timmar.)
Det är numera min favoritbok, nummer ett. Eller. En av mina favortiböcker i alla fall?
Fast jag vill läsa den på engelska (för jag läste ju den på svenska, och den titeln boken jag läste hette då egentligen ”Nick & Norhas oändliga låtlista”. Men jag känner att mycket. Got lost in translation. Som man säger.
Jag är kär i boken, jag menar. Den är underbar, till att börja med, och så till råga på allt så innehåller den referenser till Heathers, som är min favoritfilm, through all times.
Och alla som inte har sett den, är det nästan synd om. Den tillför mening. Den är vacker. Den är rolig. Den är söt. Den är nästintill perfekt.
Jag vet att alla ser på filmer olika, men så som jag ser på filmer. Så blir den filmen meningen med livet.
Åh, jag vet att det låter förvirrat. JAG VET.
Jag vill skriva en bok. En bok om sex.
Inte sex, såsom det framställs i böcker som används inom undervisningen i skolan, utan så som sex. Är.
Men i alla fall. Jag ville ha mer av boken. Läsa mer om den. Veta allt om allt.
Så jag konfronterade google.
Och vad fick jag veta? Jo, att den hade gjorts som film. Förra året, tydligen.
Men jag hade aldrig hört talas om den innan? Tänkte jag. Och sen rådfrågade jag piratebay om hur jag skulle få se den omedelbums, och piratebay svarade. Efter kvällsmaten.  Att filmen var hemma precis lagom till när jag skulle åka iväg till Nybro och sända radio. Men att jag inte skulle få se den förens efter kvällsmaten. Jag skulle inte ha tid förens dess.
Men nu är det efter kvällsmaten.
Och jag ska se filmen, baserad på Världens Bästa Bok.
Filmen kommer, SÅKLART, att suga i jämförelse med boken. Men det får helt enkelt vara så.

Sen tog jag även hem ”Hedwig and the angry inch”, som jag ska se lite senare.
Har hört rykten om att den är bra, HM-HM.
Vem som delade med sig av det ryktet? Jo, den enda människa jag nånsin träffat (so far) som hade sett Heathers innan han träffade mig (för när jag umgås intensivt med folk, blir det som ett MÅSTE för dom att ha sett Heathers, och har dom inte det, så bestämmer jag att vi ska ha filmkväll och sen tvingar jag dom att titta på den med mig, så dom inte kan smita. Och hittills har dom älskat den, dom med. ^^), och som även han ÄLSKADE den.
Wöh.
Nu. Blir det film. Och lycka i hela magen.
Idag har inte sugit så hårt som jag förväntade mig. Det är skönt.