Håll käften med dig, din homosexuella svamp-jävel!

Ibland får jag sms, och då säger jag som såhär att.
Jääääävlar! Vad det vibrerar i fiiiiii – ckan!
Men det kan ju vara som så.

Jag har även kommit fram till att jag lider av ordmissbruk.
Alla ord jag kan, missbrukar jag till max. Det är därför jag säger så elaka och obscena saker ibland.
Ordet penis, är ett såntdär ord.
Perfekt för missbruk.
Det låter nämligen så sterilt, på något sätt. Alltså. Inte sterilt som ALLA SPERMIER ÄR DÖDA utan som om det bara används i officiella sammanhang såsom böcker (inte sådana med erotiskt innehåll) och hos doktorn och så vidare. Så därför blir exempelvis ”Penis in your face” ännu galnare än vad det borde vara.

En tredje sak som jag  M Å S T E  dela med mig av är följande.
patrik säger:
AV MED KLÄDERNA DÅ SÅ KOMMER JAG
Suicide Sue säger:
Så fort…?
Jag måste säga att det var lite av en besvikelse från min sida.

Så. Nu måste jag nysa lite, för jag har inte tagit min allergimedicin på ett tag och jag tänker varje gång. ”Äh, jag behöver nog inte allergimedicinen”, och sen blir jag ändå alltid så brutalt påminnd om att fan, det behöver jag.
Och vad det gället rubriken; Yes. I’m bored.

En bra lördag

Min lördag var bra.
Och väldigt roligt.
Jag gillade min lördag.

Söndag kväll

Varför måste jag hata allting?
Så irriterad, så brutal, så mordisk. Jag vet inte ens varför?
Och sen en underliggande rädsla. Ja, den är konstant.
Jag vill inte vara här. Jag bara hatar. Det är vidrigt.
Varför kan dom inte själva se hur vidriga dom är? Är dom blinda?

Det är varmt överallt.
Jag är trött, och massivt irriterad.
Dom pratar med mig. Jag fräser tillbaka. Jag skriker, vrålar, H A T A R. Att dom finns.
Ja, jag är otacksam. Jag är en vidrig, otacksam liten människa, men vet ni vad? Det har slagit mig att det kanske inte är mitt fel. Det är kanske bara omständigheterna?
Nej. Det är klart det inte är omständigheterna. Det ligger nog i mitt DNA. Det måste vara så.
Men det går ju inte ihop med att mina syskon är likadan som mig? Dom hatar ju inte allt? Dom förstör inte sig själva? Dom ser vanliga ut. Det går till och med aningen bättre för dom i skolan än vad det gör för mig.
Äh. Jag vet inte. Ord är inte rätt medel att uttrycka sig i idag. Jag är så less, så. FÖRBANNAD. HATISK.
Trots att jag hade en väldigt trevlig kväll igår?
Pga att jag hade en väldigt trevlig kväll igår?
Nej. Idag fungerar inte ord.
Idag fungerar ingenting.
Och imorgon ska jag strimla folk med skridskor i ishallen.

Fyhelvete vad dysfunktionellt allting är.

Idioti

Gåta
Vilka sjuka jävlar är det egentligen som får för sig att börja spika/hamra/borra/våldta grisar/föra ett sjuhelvetes jävla oväsen klockan tolv på en söndag?
Svar: Mina grannar.

Det idiotiska i detta, är att jag inte kom hem förens. Halv fyra? I natt/morse. Och jag vaknade. Nyss. Det var bara helt igenom äckligt att behöva genomlida detta. Jag vaknade ju nästan? Var tvungen att ha händerna för öronen, och vet ni hur jävla svårt det är att sova när man trycker händer mot huvudet? Det är svårt.
Och inte kunde jag gå till grannen och klaga heller, för ljudet lät i hela huset så jag kunde inte indentifiera vilken granne det var.

Så för att hämnas spelar jag samma låt om och om igen på repeat. Högt.

Citat

Ibland säger folk saker. Och ibland sparar jag dem.
Detta är resultatet.
Citaten är sagda av olika personer, och alla saker sagda som föregås av exempelvis ”M” är nödvändigtsvis inte samma person rätt igenom alla citaten.

-:-

Emma och Louise diskuterar hennes örhängen, och att hon hatar stora örhängen, och att hon idag har på sig dom ultimata örhängena, små pluttar, typ obefintliga, bara för att ha kvar hålen.

E: Men varför har du hål i öronen då?
L: Ja, om jag gifter mig nån gång.
E: … WTF?! Varför ska man ha hål i öronen när man gifter sig?
L: Men. Så man kan ta emot alla fina gåvor, typ örhängen, man får av folk?

-:-

L: Har han med sig Nemo till Skåne?
E: Ja.
L: Men jag har hört att katter inte tycker om Skåne…

-:-

E: Och här ligger jag i ditt skrev. Kul.
M: Kan du beskreva känslan?

-:-

”Den kommer ju fram när jag drar ur den.”
- Kristian, om ett USB-minne

-:-

”Vill du veta en hemlighet? Du är naken!”
- O

-:-

Tant: När vi var unga satt vi och broderade och sydde lakan och handdukar…
Emma: Ja. Och nu för tiden finns det ju facebook.

-:-

M: Ska vi rollspela?
L: Visst.
M: Sug min kuk, slyna!
L: Jag ska ta din kuk så långt ner i halsen att mina kräkreflexer masserar ditt ollon!

-:-

På naturkunskapen, när vi tittar i mikroskopen.
”Alltså, jag har sju toffeldjur som har släktträff här!”
- Amanda

-:-

”Hörni flickor, nu får ni inte pussa på grodan för då kanske den blir en prins och då måste vi bygga ett slott till den. Och då blir det dyrt.”
- Kristina, vår naturkunskapslärare

-:-

Kristina: Det är en till sak som finns i bilen. Det börjar på ”L”…
Signe: SPOLARVÄTSKA!

HJÄLP JAG HAR SKICKAT ETT MAIL OCH DET ÄR LÄSKIGT

Okej. Nu är det gjort. Nu är det klippt.
Nu. Nu är mitt liv nog över.
Jag har gjort det.
JAG HAR MAILAT NEIL CICIEREGA.
Jag är så rädd och nervös. Det innehöll säkerligen en biljon äckliga grammatiska fel.
Pinsamt är ett väldigt konstigt ord, men. Det är pinsamt. Och jag är rädd.
Fast jag vet att det bara är för projektarbetets skull. Och att det är nödvändigt för pure awesomeness.

Jag är ändå rädd.
Tänk om han kommer hata mig nu?
Louise har sagt tröstande saker såsom att han aldrig kommer träffa oss, och om han nu tycker mailet är cp-igt så kommer han ändå bara tro att vi är två knäppa blonda tjejer i Sverige som han fortfarande aldrig kommer träffa.
Men jag är ändå rädd.
Det är problemet med mig. Jag går alla händelserna i förväg och tar för givet att alla kommer kasta saker på mig och hata mig för resten av min livstid.
Det är egentligen väldigt sällan folk kastar saker på mig. Så jag borde kanske lära mig, att folk väldigt sällan gör som jag tror. Men ändå.

ps I LOVE YOU SPENCER!

Torsdag

Dagens två bästa kommentarer.

1. Signe till Emma: ”VA?! ÄR DU CENTERPARTIST?!”

2. Emma till Sandra, vår svensklärare ”NU ÄR JAG ARG! TA DET PERSONLIGT!”

Och förklaringar.
1. Signe tittade på mina nycklar, och såg min nyckelring som pryddes av en plast-sak från Centerpartiet som det stod ”En nyckel till frihet” på. Antar att jag inte ”ser så höger ut”. Vilket jag tror är bra?
Men jag tycker det är lite smått jobbigt att identifiera sig med ett politiskt parti. Det gör automatiskt att man, i alla fall i mitt fall, får tonvis utav skuldkänslor gentemot allt och alla och resten av världen, när partiet tar ett dåligt beslut/en annan Centerpartist gör ett dåligt uttalande. Jag vet att alla är egna individer, men ibland känns det som om en del glömmer bort det. Och när folk glömmer bort det, så tar dom liksom för givet, att om man har ”identifierat” sig med ett parti, så håller man med om ALLT dom säger och tycker.
Men jag är i alla fall inte idiotisk nog att säga att jag inte bryr mig om politik. För det är som att ge upp sitt eget liv. Att ge upp sin fria vilja. Så länge man inte ens försöker ta del av vad som bestäms, så har man ingen som helst rätt att klaga. Och så är det med det.

2.
Vår fina Dante-film, som var bäst i hela världen för att vara gjord under de förhållanden den faktiskt var.
Vi fick bara G på den.
Så då blev jag arg. Och väldigt besviken. För det bevisar helt klart, att det inte är värt att ens försöka anstränga sig i skolan.

Och om min dag.
Gay-gay-gay. Gay. Gay! Gay gay gay gay. Gay gay gay gay, gay gay.
Gay.
Och i övrigt så har jag krupit omkring på ett bord och tuggat på post it-lappar.

Jag är inte arg – jag är bara besatt!

Jag är hungrig.
Och otacksam.
Och dum. Och besatt.
Men efter många dumma timmar med dum frustration lyckades jag synkronisera den lilla söta handdatorn med datorn.

Jag behöver bli lite glad, för jag är inte glad.
Jag är supertrött och hjälpsam och Anni tycker jag borde bli speciallärare. Men jag orkar inte gå i skolan egentligen, så det går nog åt helvete med det.
Men ändå.
Jag har lånat massa böcker idag.
Jag gillar böcker.
Ser fram emot att få läsa dom.
Men eftersom jag har så dåligt minne, så har jag kommit fram till att jag måste skriva ner vilka böcker jag har läst, vad dom handlar om och vad jag tyckte om dom och när jag läste dom.
Vi skrev en sån bok i mellanstadiet, men jag orkade aldrig med det. Jag hatade det. Men nu, när jag är sönderstressad och förstörd, så har jag äntligen förstått meningen med det. Sorgligt bara att det skulle behöva gå så långt.
Jag har nog kommit på varför jag har fått såna problem med finnar. Acne, som det medicinskt heter, HAHAHA FULT NAMN, kan man bland annat få av stress. Oh, så upphetsande och roligt.
Men som tur är så har jag lugg så det syns inte så mycket.

Nu ska vi äta kyckling.
Krieg på det.
Adjö.

Förföljd

Emma går till Inges säng, och väl framme vid sängen, så tycker hon sig känna något stryka sig emot sitt ben, men när hon ser efter så är det inget där.
Emma: Hm. Jag är lite osäker på om jag är förföljd eller inte…
Inge: Jag tror du är förföljd.
Emma backar två steg.
Emma: Hahaha, det tror jag med, för här ligger en svans.

 

Conclusion: Nemo iz ze stalker-cat.

Hallåwiihn!

Hej och hallå och hallåwiihn?
Halloween.
Jag har skrämt barn. Och för det fick jag betalt. Underbar dubbelmoral. <3

I Inges fönster hittade jag en old school handdator.
Palm Vx, heter den, och den är rolig. Så den leker jag med.
Jag har länge velat ha en handdator. Eller. En dator-kalender, som jag säger, fast inte i min mobil (för min mobils kalenderfunktion suger), utan mced bättre layout och viss funktionalitet. Så jag ’slipper’ ha en papperskalender. Egentligen gillar jag papperskalendrar. Förutom ibland.
Inge använder inte sin handdator, sin PALM PILOT, för pennan är av lite. Men det kan man ju limma? Säger han. Han har bara inte tagit sig tid än.
Jag har redan skrivit in mig som ägare till handflate piloten. Fastän jag egentligen, kaaanske, inte får. Jag är ond.

Jag har städat åt Inge.
Jag gjorde det när han sov så jag slapp stressa upp honom.
Han, liksom jag, hatar när folk frågar VAD ÄR DET HÄR och VAR SKA DEN HÄR VARA och SKA DU HA KVAR DEN HÄR?
Ska du ha kvar den här? är världens värsta fråga.
*ryser*
Men nu är det renare.
Skrivbordet är inte längre täckt av gammal, kladdig utspilld cola, ugnen är ren invändigt, spisen och bänken är muchos renare och sak-fria och viss ordning har jag lyckats skapa bland alla tekniksakerna. Och övriga saker med.
Och om jag säger som såhär. Om det är någon som är i behov av en GRATIS DATORKABEL, av något slag, så är det bara att höra av sig. Det finns det mesta, och det tar bara plats. *fy på mig som säger så*
Men det är för naturens bästa. Ett slit- och slängsamhälle mår vi faktiskt inte bra av i längden.
Jag var uppe och städade till halv två i natt. Sen däckade jag.
Inge blev överraskad och glad imorse, när jag hade städat, och jag förklarade vad jag hade gjort, och. Jag är faktiskt lite stolt. Lite glad. Över att det känns som om jag på mitt värdelös höstlov har gjort någon form av nytta. Rädda världen, ett steg i taget.
En sak i taget.

Jag har även lekt lite med mina ansiktsmålnings-saker idag. För idag är dagen då man får klä ut sig.
Woho.

Louise, jag vet att jag inte har svarat på ditt sms än. Men jag hittar liksom inte orden är.
Vill bara att du ska veta att jag tänker på dig, ungefär var tredje sekund, och att jag älskar dig.

Nu ska jag äta upp min macka och borsta mina arga tänder och sova och drömma om att slippa behöva åka hem. ‘Hem’.

Tuhhhhhrssdöhg.

Igår gjorde jag mycket saker.
Jag vaknade. Vid halv ett. Skönt att få sova så länge.
Sen satte jag mig vid datorn, och fann då shut up woman get on my horse-länken, och har lyssnat på den extremt mycket ändå sen dess (ja, det är ett dygn senare nu, och nej, jag har inte tröttnat på den än).
Vid. Halv tre? Ringde Johan och ville att jag skulle följa med honom och köpa lite byggrejor för han ska fixa en ställning till sitt nya saltvattenakvarium. That man is obsessed with fishy stuff. O,o
Jag tvekade lite, men följde med.
Vi åkte förbi djuraffären och han köpte en manlig fisk till sina fyra (eller fem?) honor.
Jag köpte kattgräs till Nemo, för Inge blir så ledsen när Nemo tuggar på hans vanliga blommor. Inge bad mig köpa kattgräs, men jag sa nej, och sen köpte jag det ändå, och var lurig.
Sen, efter en biljon år på K-rauta åkte vi till centrum, parkerade bilen, och umgässades med Inge. Inge hade ingen jacka. Han frös. Inte så konstigt. T-shirt är inget plagg som ska bäras utan något över, den 29:e oktober. Men det glömde visst Inge bort.
Vi åt på subway. Min macka blev superstark. Så jag hade inga smaklökar kvar sen. Obehaligt och konstigt. Men annars var det najs.
Sen åkte Johan, för hans fisk ville inte bo i bilen hur länge som helst.
Emma och Inge gick och lekte med bankomaten, och skojade om att sist vi varit där hade vi fått reda på att bankomaterna körs på windows. Och att bankomaten denna gången med, säkerligen, skulle lagga ihop.
Det gjorde den inte. Men jag upptäckte att jag hade 250 spänn på mitt kort. Jag kände mig som en biljardär, för jag hade trott att jag var pank. Men det var jag inte. Och imorgon (läs: idag) får jag 1050 till. Jag gillar det. :)
Så då gick jag och Inge till Myrorna. Jag gick igenom alla deras LP-skivor, men fann inget av intresse. Sen var klockan kvart i sex. Och dom flesta affärerna stänger vid sex. Så vi skyndade oss på. Och gick till Lagerhaus. Och Emma hittade en jättestor anka som hon ville ta med sig hem. Ett problem, bara: den kostade 450 spänn. >_<
Sen gick vi till Kjell och Company, och det sög, och Emma blev arg, så då gick vi till BR (leksaksaffären). Den hade öppet till sju.
En sekund efter vi kommit in kom en drös fjortisar också in. Dom skulle på halloween-fest, lät det som. För dom gick igenom alla halloweensakerna och sa tråkiga saker.
Emma och Inge bråkade lite, för Emma hade ont i huvudet. Och för att Johan ringt och sagt att  ”Kom vi åket till netonnet som öppnar idag, så får ni skjuts hem sen”. Jag ville inte ens åka till netonnet? Därför blev jag sur.
Sen när vi gick därifrån, gick vi förbi fjortisarna. Dom höll fortfarande på att diskutera vad dom skulle vara på halloween. Och precis när jag gick förbi, så vräkte en av dom ur sig. ”Åh! Jag kan klä ut mig till en emo!”.
Jag dog.
Och sen dog dom av mina laserögon.
Sen åkte vi till netonnet, trots att jag inte ville.
Jag var sur hela vägen dit. Och sen skulle vi visst köa? Det var äckligt. Jag var mycket arg.
Dom spelade dålig musik. Och jag minns inte vem det var som sa ”men det är väl sånhär musik som du brukar lyssna på, Emma?”, men jag svarade. ”Jomenvisst! Självklart! Jag brukar ha den här i bakgrunden när jag sitter och skär mig i armarna. Jag brukar karva in *MMM JAG ÄLSKAR DEN HÄR MUSIKEN*.”
Mitt sällskap skrattade. Dom bakom såg mest. HEH. OKEJ. Ut.
Jag sa många saker om hur sur jag var.
”Måste vi stå här? Det är idiotiskt. Kolla här, vi har redan haft netonnet i Kalmar ett rätt så bra tag, och vet ni vad?! Man behöver inte köa för att komma in där. Och jag vill ändå inte köa bara för att få titta på en massa saker som bor i lådor, mediamarkt är roligare, för där får man i alla fall pilla på sakerna.”
Sen var jag lite mer arg.
Och sen sa jag till Inge, att om jag fick rida på hans rygg, skulle jag bli mindre sur.
Så vi lekte häst. Jag gillade det.
Sen började kön röra på sig. HURRA!
Och sen kom vi in.
Jag var sjukt skeptisk och sur till en början, men jag hittade faktiskt lite saker.
Dom hade skitbra priser på dvd-filmer (20 :-/styck) så jag köpte nio stycken.
Stod och valde länge. Inga topptitlar direkt, men jag fick tag i ”Liftarens guide till galaxen” bland annat. Och det var trevligt.
Jag gick före mitt sällskap, för dom var långsamma. Så jag hann före till allt.
Och i mitten fanns det ansiktsmålning. Jag frågade om jag fick bli ansiktsmålad, och det fick jag. Så efter det var jag en clown. :)
Många stirrade på mig som om jag vore puckad, men jag var bara glad. Det var liite värt att komma dit. För det fanns ju faktiskt ansiktsmålning.
Och sen fann jag även ett nytt stativ till min kamera. Det hade ett vridbart huvud, vilket är en underbar fördel gentemot mitt andra stativ. Och båda två får plats i min kamerapåse (för jag har en cool sammetspåse till min kamera, istället för en ful väska) tillsammans med kameran.
Men sen var kön åtta år lång. Och jag fick ont i ryggen av att stå så mycket. Tråkigt.
Men att få nio dvd-filmer för bara 180:- är faktiskt helt okej. Och sen köpte jag fina, svarta pennor. Och post it-lappar. Hoppas bara jag inte blir beroende. Har hört att man kan bli det av post it-lappar. O,o

Väl hemma åt vi. Och Inge fick kattgräset.
Han blev glad. Och Johan gjorde en ritning på ett rymdskepp. Lång historia. Men det var konstigt.

Idag vaknade jag vid halv två.
Och Jag har lyssnat på shut up woman get on my horse i lite drygt tre kvart.
Nu ska jag äta polkagrisglass, och sen, ska jag in till stan och köpa ansiktsmålningsfärger. För jag får ju pengar idag. :)
Hej då.

Sött-sött-sött!

Hej världen.
Idag ska jag dela med mig av en länk.
Den är väldigt rolig och på något konstigt vänster. Väldigt söt.

Varsågod världen.
http://www.shutupwomangetonmyhorse.com/

Ps. Jag har en gul katt som gillar att dansa med mig. Och att förstöra Inges blommor, lite. Men säg det inte till Inge. Han blir så paranoid då. Ds.

Byxor

M = Mamma
E = Emma (jag)

Onsdag morgon

M: Gå ut och fota byggarbetarna, Ola har en spade i handen!
E: Meh. Okej då. *springer upp och hämtar kameran*
M: Emma!
E: Mm?
M: Ta på dig ett par byxor!
E: Måste jag?
M: Ja!
E: *tar på sig byxor och springer ut och fotar byggarbetarna och går sen in igen*
M: *stirrar på Emmas byxor* Gick du ut i pyjamasbyxorna?
E: Ja? Du bad mig ju ta på ett par byxor, och det här var dom som fanns närmast till hands.
M: Vad tänker du med egentligen?
E: Men vadå? I måndags var jag ju ute och fotade i bara rosa katt-pyjamasen? Och den här gången hade jag ju en vanlig tröja till…?
M: *stirrar på Emma som om hon vore dum i huvudet*
E: Jag gillar kanske att gå runt i pyjamas? Jag har faktiskt gått och handlat enbart iförd min pyjamas!
M: Jag känner inte dig längre. *går iväg*
E: *följer efter mamma* Men om Thomas Di Leva får gå och handla i bara sin pyjamas så får väl jag det med?!
M: Du är ju inte riktigt klok.

—
Tilläggas bör kanske, att samtalet genomsyrades av en skämtsam ton.
Mamma gillar helt enkelt inte att jag 1) går omkring i pyjamas väldigt länge om morgonen (i måndags gick jag i pyjamas hela dagen, för då var hon inte hemma) och 2) att jag går omkring i pyjamas bland dom über-manliga byggarbetarna. Jag förstår inte hennes oro? Jag menar. Jag lär ju inte direkt bli våldtagen, för då får dom ingen lön, och jag ser ytterst skabbig ut om morgonen, så man är ganska så puckad om man ens VILL våldta mig då. Och om hon tycker att jag framstår som lätt utvecklingsstörd pga mina pyjamaspreferenser, så gör det mig ingenting. Det bara minskar risken för våldtäkt ytterligare ett snäpp.

Söndag

Jag hatar mig som sällskap.
Så patetiskt sorglig, så äcklig, så. Arg.
Förbannad. Irriterad. Hatisk.
Jag hittar ingen musik som tillfredsställer mig. Allt är halvdant. Överkört. Mördat av likgiltigheten.

Jag är likgiltigheten.
Förstör allting.
Jag orkar inte riktigt mer nu. Det nyper runt revbenen. Från insidan.
Jag bleknar i takt mer ärren, för jag känner inte att jag lever.
Det här är nog inte att leva.
Det här är att hata. Jag hatar. Jag orkar inte hata. Har jag sagt det?
Varför äcklar det här mig?
VARFÖR?!
Varför är den stora frågan.
Varför pryder min arm. I form av blekta ärr.

Jag vill inte andas mer.
Det finns saker i mitt huvud.
Tankar. Tror jag det är.
Tankar som vrider sig runt sig själva, som om dom har ont i magen. För ja, jag har ont i magen.
Tror jag.
Ont i magen av Å-ordet. Säger jag tyst.
Men sen skriker jag.
Jag tror inte?! Inte på det man ska tro.
Jag är så osäker. På allt. Jag bara tänker.
Tänker på att folket. Som jag omges av. Egentligen inte orkar vara med mig.
Jag orkar inte hålla kontakten. Jag orkar inte.
Så alla rinner iväg. Likt tårar nerför heta kinder. Heta av ilska. Borde inte tårarna ångas bort innan dom når tröjan då?
Det gör dom inte.
Man får saltfläckar. Om man gråter. Men jag gråter inte.
Jag är bara arg.
Så jävla arg.
Du andas ju inte?
Eller så gör du det. Men jag bara känner det inte. För du är aldrig nära mig.
Åker långt bort; gör tvärtemot.
Det äcklar mig. Hur du ljög ihop allt.
Vet du det?
Hur du sa nej till mig. Mumlade något om principer.
Jag hatar dig för du är så stor del av mitt liv fastän du inte är i närheten av att ens vara nära och egentligen vara delaktig.
Hur du lade grunden för den jag är idag.
Men det vet du inte om.
Jag brukar försöka att inte tänka tillbaka på det. Men jag tänker på det nästan dagligen.
Det är ironiskt. Att jag tänker igenom hela mitt liv. Om och om igen. Nästan dagligen.
Fast nuet är inget jag gillar att tänka på. Det biter i min hud, som det är nu. Så behöver jag inte tänka. Det attackerar ändå. Försöker påminna. Men nuet inser inte att det gör mig till en sköldpadda.
HEJ jag bor i mitt skal. Som är dekorerat av mentala post-it lappar från nuet. Med påminnelser om allt äckligt jag inte orkar med.

Och än en gång skrattar En Annan Du, för alla ni är du, Ni Är Du, åt mina ord.
Jag vrålar tyst tillbaka att det inte är mitt fel att du bara ler.
Att du vägrar erkänna.
Att det gör ont. För det gör så jävla helvetiskt ont, och jag hatar att min hud gör ont och att ingen får ta på mig.
Jag vill aldrig någonsin att ni rör vid mig. Utan godkännande.
Mitt skal är en magnet. Precis som Du, som är En Tredje Du, också har en magnet. Men jag vänder mig bort och magneten har motsatt effekt. Men Du bryr dig inte. För du har ändå inga känslor som du vågar prata om. Skojar jag tyst om, i mitt skal. Och det ekar och när jag får höra det upprepas inser jag att jag har fel.
Det är jag som är rädd. Rädd för att vara rädd och rädd för att hata på fel sätt. Jag är så bra på att hata att det går till överdrift.
Det hela är vulgärt.
Sen vibrerar fickan och Du Nummer Fyra frågar. Har du glömt bort mig? Och svaret blir kort och koncist Nej. För jag glömmer inte bort folk. Jag glömmer bara bort att leka med dom. Glömmer bort att dom inte kan läsa mina tankar. Glömmer bort att dom inte glömmer bort lika mycket som jag.
Anni sa att jag är stressad.
Det är därför jag inte äter.
Det är därför jag inte kommer ihåg saker.
Och jag hatar lite mer.
Och letar upp min nål och min tråd och börjar sy ihop mig själv. För vi vet alla att det som är sönder måste lagas, annars kan det lika gärna slängas.

Filmtittande: Hur var det EGENTLIGEN?

Det borde inte vara tillåtet att förstöra en sån underbar bok.
Att ta innehållet och mörda det brutalt. Vända på historien. Överdriva fel saker. Ta bort fel delar.
Och skådespelarna?
Dom är fel. FEL!
Dom ser fel ut.
Allting är för. Vanligt.
Den här historien handlar om underground-punken i New York.
En basist i ett queercore-band och en dotter till en jättestor skivbolagsdirektör. Som träffas. Av en slump. Han älskar att skriva låtar; hon älskar skrivna låtar. Dom är musikaliska tvillingsjälvar. Men hon hatar Beatles. Och han hatar Oreos (kakan, alltså).
Var är det alternativa i filmen?
I filmen; inga piercingar, bara modekläder, långt och väldigt vanligt hår (vilket är fail, för Norah har blått hår?!). Och så säger dom fel meningar. Åh. ÅÅÅÅH!
Och varför har dom samma intro till filmen som till Juno, och dessutom samma manliga huvudrollsinnehavare?
Kan någon tala om det för mig?
Jag är så besviken. Jag borde skicka elaka mail till den som har skrivit manuset till filmen. Det är bara sorgligt. :(
Filmen kanske är bra, i sig, lite söt. Men med boken som bakgrund. Det innebär inte att man får ta två karaktärer, ta 1/10del av dem, och låtsas att det är samma sak och sen göra en film om dom?
Hela historien dör. Dör med filmen.
Historien är inte. Var fan är Fluffy? Och sen ägna hela kvällen åt att leta efter bandet ”Where’s Fluffy”. Det är inte så.
Det hela handlar om två personer, som är underbara, och hur dom upplever mötet. Hur mötet artar sig. Vad mötet leder till. Och saker på vägen.
Jag kan tänka mig tusen sätt att göra filmen bättre.
Det är inte det att skådespelarna är dålig på att spela, det är det att dom är inte rätt.
Dom är inte Nick och dom är inte Norah och dom är inte Dev och dom är inte Thom och dom är inte Tris och dom är inte Caroline och dom är inte Hunter (som egentligen heter Ted) och Scot finns inte ens.
Då är något allvarligt fel. Och jag avskyr det.

Man kan väl sammanfatta mitt filmtittande ungefär såhär.
Nick and Norahs infinite playlist – underbar som bok; värdelös som film.
Hedwig and the angry inch – Mys. Är kär i musiken. <3

Ny favoritbok + skoinköp

Ja, ni ser rätt.
Jag har funnit mig ett par skor!
Som är fina, som passar mina fötter, och som jag förhoppningsvis inte förfryser tårna i. :)
Och jag hittade dom i Kalmar.
För det har ju öppnat en massa nya affärer, vid IKEA, bland annat har dom placerat fyra skoaffärer där, varav. I alla fall tre? Inte fanns innan.
Så det kändes bra.
Jag försökte övervinna min folkskräck för några minuter, och gick dit själv. Eller. Pappa skulle gå på Jysk och Bauhaus, så jag var tvungen att gå själv.
Det var så otroligt mycket folk där, för skiten öppnade igår, och jag fick äran att gå på den röda mattan. Som dom lagt. Framför dörren. Så man skulle få känna sig lite häftig för några sekunder av sitt liv.
Det var bra att det var så mycket folk där. För då var det som om jag inte riktigt fanns. Trots mina randiga strumpbyxor och den längd jag har fått via genlotteriet, så kände jag mig inte alltför utstirrad.
Det var skönt.
Och jag vågade gå på herravdelningen, och studera skorna, utan att känna mig som ett missfoster, tack vare att det var för mycket folk. Som gjorde det svårt för världen. Att stirra ut mig.
Men den bästa biten är nog, att det inte tog så lång tid att hitta ett par skor.
Och att det var ett öppningserbjudande med, som gav mig 20% rabatt, så istället för att skorna skulle kosta 899:-, så kostade dom 719:-. OCH. Så ser dom inte så klumpiga ut som herrskor, på mina bananfötter, brukar göra.
Clownskor är i och för sig roligt. Men det känns bra med skor som inte är det.

Och nu till punkt två.
Jag går till biblioteket ibland, Nybro Bibliotek, för jag hittar bäst där och jag har praoat där och dom som jobbar där är snälla. Och när jag väl är där, så lånar jag böcker.
På senaste tiden har jag läst massor, och jag gillar det.
Igår kväll (läs natt, kanske), började jag läsa en ny bok, för tidigare på dagen så läste jag ut den jag höll på med (”Duktig Pojke” av Inger Edelfeldt), och den boken var också bra.
MEN.
Sen gav jag mig i kast med ”Nick & Norahs infinite playlist” av Rachel Con och David Levithan.
Jag läste ut den nu i eftermiddags. (Hela läsningen av boken gick på mellan fem och tio timmar.)
Det är numera min favoritbok, nummer ett. Eller. En av mina favortiböcker i alla fall?
Fast jag vill läsa den på engelska (för jag läste ju den på svenska, och den titeln boken jag läste hette då egentligen ”Nick & Norhas oändliga låtlista”. Men jag känner att mycket. Got lost in translation. Som man säger.
Jag är kär i boken, jag menar. Den är underbar, till att börja med, och så till råga på allt så innehåller den referenser till Heathers, som är min favoritfilm, through all times.
Och alla som inte har sett den, är det nästan synd om. Den tillför mening. Den är vacker. Den är rolig. Den är söt. Den är nästintill perfekt.
Jag vet att alla ser på filmer olika, men så som jag ser på filmer. Så blir den filmen meningen med livet.
Åh, jag vet att det låter förvirrat. JAG VET.
Jag vill skriva en bok. En bok om sex.
Inte sex, såsom det framställs i böcker som används inom undervisningen i skolan, utan så som sex. Är.
Men i alla fall. Jag ville ha mer av boken. Läsa mer om den. Veta allt om allt.
Så jag konfronterade google.
Och vad fick jag veta? Jo, att den hade gjorts som film. Förra året, tydligen.
Men jag hade aldrig hört talas om den innan? Tänkte jag. Och sen rådfrågade jag piratebay om hur jag skulle få se den omedelbums, och piratebay svarade. Efter kvällsmaten.  Att filmen var hemma precis lagom till när jag skulle åka iväg till Nybro och sända radio. Men att jag inte skulle få se den förens efter kvällsmaten. Jag skulle inte ha tid förens dess.
Men nu är det efter kvällsmaten.
Och jag ska se filmen, baserad på Världens Bästa Bok.
Filmen kommer, SÅKLART, att suga i jämförelse med boken. Men det får helt enkelt vara så.

Sen tog jag även hem ”Hedwig and the angry inch”, som jag ska se lite senare.
Har hört rykten om att den är bra, HM-HM.
Vem som delade med sig av det ryktet? Jo, den enda människa jag nånsin träffat (so far) som hade sett Heathers innan han träffade mig (för när jag umgås intensivt med folk, blir det som ett MÅSTE för dom att ha sett Heathers, och har dom inte det, så bestämmer jag att vi ska ha filmkväll och sen tvingar jag dom att titta på den med mig, så dom inte kan smita. Och hittills har dom älskat den, dom med. ^^), och som även han ÄLSKADE den.
Wöh.
Nu. Blir det film. Och lycka i hela magen.
Idag har inte sugit så hårt som jag förväntade mig. Det är skönt.

”Jävlar vad många bananer!”

Har inte ätit sen i söndags, är dagens catchphrase.

Jag skolkade från första lektionen, fick lite skuldkänslor gentemot pappa som lämnade av mig utanför Stagg. Men mina steg gick per automatik mot busshållplatsen.
Sov en halvtimme i lägenheten.
Mådde så illa.
Klarade inte av nånting.
Vid nio, när affären öppnade, gick jag och köpte ett och ett halvt kilo bananer och nånting att dricka.
Från och med den stunden var bananerna mina bästa vänner.
Hat-kärlek.
För varje tugga ville jag spy.
När jag väl efter en kvart lyckats trycka i mig den första bananen, var jag i matkoma.
Jag vet inte varför jag inte kan äta.
Det tar emot.
Jag skiter ju i om jag är smal, det har ingenting alls med saken att göra. Det tar bara emot, för varje tugga.
Jag kan sitta och tugga i evigheter. Men inte svälja.
Mår så illa.
Nej, jag har inte ätstörningar. Tror jag? Jag kan bara inte äta.
Mamma och pappa tar det inte så seriöst.
Dom bara. ”Jamen ät ordentligt nu då?”.
Fastän jag har försökt liksom. Hinta. Om att jag inte kan.
Jag har gått halvhungrig (min mage har vart hungrig; min kropp har inte riktigt brytt sig på samma sätt) sen. Jag minns inte när.
Och min kropp ger efter. Närings- och vätskebrist. Så jävla utmattad.
Och det roliga är att jag har förmodligen bara mig själv att skylla.
Nej. Det har jag inte. Men vi kan säga det, så ingen annan tar skada.
Det hela är så. Nej. Jag vet inte. Jag vet verkligen. Ingenting.

Imorgon ska jag till Anni.
Jag tror inte det kommer hjälpa. Hon kommer bara prata med mig. Inte sitta och hålla mig i handen och hjälpa mig att börja gilla mat.
Det vore i och för sig ett mission impossible. Men ändå.

Det har hänt roliga saker idag med.
Det är inte att förglömma.
Jag har exempelvis sprungit in i en vägg. Med glasögonen på. Så dom åkte in i ansiktet, emellan ögonen och kindbenet, ni vet, och det gjorde ont. Men det var ju inte min idé att ha en vägg precis där jag springer omkring som en galning, så det kan ju knappast vara mitt fel.
Jag har varit på teater. Om trafficking. Och jag känner ett starkt bifall till avskaffandet av sexköpslagen.
Jag har varit med Louise. Och ätit köttbullar i vitlökssås (det var gott och blandat i  matsalen och jag tog bara lite vad som fanns). Och haft race igenom korridoren. Som en annan galning.
Sen har jag även blivit kallad för datanörd för att jag satt och trummade med fingrarna på bänken under en lektion. Inte logiskt, men visst.

Jag har fortfarande bananer kvar.
Jag ska äta dom imorgon. Och efter imorgon. Börjar lovet.
En sista tanke bara;
jag skriver mycket. Och ibland, som när vi har lektion, säger folk att dom gillar nånting jag knåpat ihop. Som under en rörlig bild lektion. Som jag skrev om tidigare, bla bla bla. Och då sa jag skämtsamt. ”Jag har en blogg”.
Men tänk ifall folk verkligen går in och läser det här? Då blir det ju som att. Dom får. Avsaknaden av konstanta leenden bekräftad.

Koolt?

I Sverige finns det 6071 mjölkbönder.
Och det finns såklart även en topplista över Sveriges bästa.
Mina föräldrar ligger på plats nummer elva. Av alla i hela Sverige.
Borde jag vara stolt eller ska jag erkänna att jag inte riktigt fattar alla siffror, men hoppas på mer pengar till mig?
Haha, nej, jag bara skojade.
Go moppisarna!

Tyvärr är det här något sådant som inte riktigt fungerar som skryt-material i mina umgängeskretsar, men det är nog ändå lite koolt att ha i åtanke.
Imorgon, när vi ska diskutera stora nyhetshändelser i världen, ska jag nog ta upp det här.
Bara för att.

Orkeslöshet

Jag äter inte längre.
Hallå, kan någon hjälpa mig?
Jag vet inte varför. Jag orkar aldrig äta. Jag orkar aldrig tänka på att J A G måste äta.
Inge måste äta. För han har diabetes. Så jag håller koll på honom.

Mitt huvud gör så ont. Min kropp är så kall. Okontrollerbar. Orkeslös.
Jag har inte ätit ordentligt på hela veckan. Det är onsdag idag.
Jag kan inte äta i skolan.
När utvecklade jag egentligen den här skräcken för att äta bland folk?
Den förstör för mig.

Jag har gråtit mig till sömns.
Flera gånger.
Jag gråter aldrig.
Det är så mörkt ute.
Alla är så kalla. Jag är så kall.
Det känns värdelös. Hopplöst.
Den enda musiken som fungerar är synth.
Den livar upp. Den hoppar innanför huden, påminner mig om tider då jag inte ville dö.
Eller så ville jag dö då med. Jag kanske bara ville dö så extremt mycket att jag glömde bort att göra annat än att dö? Det är kanske därför musiken passar.
För att jag redan var död? För att jag dött en gång till?

Jag har provat studentmössor idag.
Jag vill egentligen inte ha någon dum studenthatt?
Den står för enhetlighet, likgiltighet.
Jag är inte enhetlig. Och jag vill inte vara en del av den allmäna likgiltigheten.
Jag har min egen likgiltighet, kantad av hat.
Det är svårt med storleken, för jag vet inte hurdant hår jag har om ett knappt år? Jag kanske har rakat huvud? Jag kanske ha världens största, tuperade hår? Eller så är jag kanske rentav död? Och då spelar ju storleken ingen roll.
Jag kan inte planera för så lång tid framåt.
Och hår. Kommer och går. Men ett jävla val av studentmössestorlek, ja. Det består.

Det är inte mitt fel att världen går under.
Men det känns så ändå.
Det känns i hela magen.
Och det känns bara värre när jag vet att folk skrattar åt det.
Åt att det gör så ont inuti, att jag inte kan andas.
Åt att jag går sönder i en biljon bitar, om och om igen.
Men det är kanske sånt som roar andra?
Jag vet inte. Hur skulle jag kunna veta det? Jag är inte andra.
Jag har försökt vara någon annan. Men jag kunde inte förmå mig att ens se på min spegelbild under den tiden. Jag visste att det bara var en äcklig lögn. En plastig fasad.
Och det roliga är att folk skrattar åt det med.
Dom skrattar. Åt att jag skriver. Om att det river.
Här.
Säger jag högt och pekar.
Och då skrattas det ännu mer.

Underskatta aldrig ett skratt. Det kan förgöra en hel värld.

Väx upp!

Hm. Nej tack, det är lugnt. Jag klarar mig utan det.
Jag vill inte växa upp.
Jag vill inte planera mitt patetiska liv in i minsta detalj för fem år framåt.
Jag vill inte göra allt som man ska. Ni vet. Låtsas.

Låtsas att man är vuxen.
Låtsas att man är vettig. Att man älskar. Att man älskar sitt liv och sitt jobb och sakerna man tar för sig.
Att man hatar dom som hatar.
För dom som hatar är ju egentligen dom som har rätt. Dom som ser sanningen.

Planera saker såsom parmiddagar.
Förlåt mig men, det är ordet är nog det äckligaste jag vet.
Det är nog därför jag brukar driva med det.

Jag äcklas av att jag inte växt i min ålder än.
Växa i en ålder, är inte som att växa ur ett par skor.
För det sistnämnda är jag nog expert på.

Nej.
Nu vill jag inte mer.
Jag är en hatare.
Jag hatar och jag äcklas.
Vad är det för fel på allting?
Varför vill jag bara spy sönder allt?

Jag är trött på att misslyckas.
På att inte orka.
På att jag bara förstör.

Det känns inte bra att vara kvar.
Det går käpprakt numera.
Och allt jag kan göra är att kliva ur min kropp och skratta. Som om det inte vore på riktigt.

Om att frysa

Det mest komiska med att vara en jag, är nog att när det blir vinter och kallt, så kan jag inte ha på mig långärmade tröjor eller handledsvärmare utan att folk ska komma och rycka bort dom för att dubbelkolla mina armar.
Det är nog egentligen rätt så sött, men jag fryser faktiskt väldigt mycket, väldigt ofta, och alla sätt att värma sig på är bra sätt. Förutom dom dåliga.

Why?

Varför är det som små tomrum överallt, runtomkring mig?
Varför tar det så mycket på mig, att vara trevlig och social mot folk?
Varför gör jag saker, trots att det går emot mina egna åsikter?
Som. Att säga positiva saker om min skola, och övertala folk om att den faktiskt är bra, när jag inte riktigt själv tror på det.

Min hjärna är sönderknullad.
Av ord, av intryck, av gester, av ljus, av samtal, av omgivningen.
Jag dör nu.
Dör av ångest; dör av trötthet.
Jag dör, för samhället har knullat sönder min hjärna.
Jag dör, för denna patetiska världen, är vanskapt och vidrig.
Jag dör, för jag orkar inte bemöda mig med att leva mer.

Emma går på bio – Bröllopsfotografen

Hur är det egentligen att gå på bio med Emma?
Går Emma ofta på bio?
Och under vilka omständigheter sker oftast bio-besök i Emmas liv?
Jag vet att du ALLTID har undrat. Så här får du svaren.

Jag är nästan aldrig på bio, för jag upplever att piratebay har ungefär samma funktion, fast det är gratis och man kan gå på toa när man vill, och göra störande ljud/onanera/peta sig i näsan/ha kontorsstolsrace utan att någon hyschjar åt en eller tittar snett.
Bio i allmänhet kräver att man måste orka vara i samma rum som folk.
Och att man inte får se på en film på egna villkor, utan det är en utsatt tid om att nu börjar den, och sen slutar den, och under tiden ska du sitta där.
Nej, jag bara skojar. Jag älskar att gå på bio.
Nej, nu skojade jag igen. Bio är helt okej, men jag älskar det inte.
Jag går oftast på bio med min familj, eller med CUF.
Som idag, när Hanna Wagenius var på besök i Kalmar, så bestämde vi lite hux flux, att bio är trevligt. Så vi gick.

Det bästa med bio är när andra betalar.
Det är egentligen allt jag har att säga om det.
Vi skojade lite i början om att jag skulle ställa upp min kamera och filma, bara för att.
Men sånt får man ju inte.
Men vad får man egentligen göra när man går på bio?
Det borde väl finnas regler?
Som exempelvis. Ta med sig dryck utifrån? Är det okej?
Och om det nu är okej, innebär det då, att även alkholhaltiga drycker är okej att föra med in?
För det sorgliga med mitt biobesök idag, var att jag verkligen inte kunde njuta av det. Jag kände mig instängd. Till vänster om mig satt Inge, och det var bara bra, men till höger om mig. Kom två människor. Och satte sig.
Visst, dom hade köpt biljetter. Men jag fann dom extremt obehagliga.
Varför?
Jo, du förstår. När jag går på bio, så lägger jag inte ut pengar för att sitta och behöva lukta på två små äckliga tonårspojkars sprit som dom sitter och dricker. En halvmeter ifrån mig.
Ett pysch-ljud, och jag ser att pojken närmast mig mycket riktigt sitter med en öl i handen.
Jag trodde att det värsta med bion skulle vara att dom skulle sitta jämte mig och lukta rök och sprit. Men jag förväntade mig verkligen inte att dom skulle sitta och rå-supa. VAD. I. HELVETE?!
Sen kommer en vodkaflaska fram, som blandas ut med energidryck, och mitt i filmen, går båda ut tillsammans, och kommer tillbaka MED ÄNNU MER SPRIT!
Va fan?!
Det är väl ändock förbjudet att dricka på allmän plats som inte har alkoholtillstånd? För varför kommer annars poliser och tar små fulla ungdomars sprit när dom är ute och lullar runt på stan?
Nej, fy fan. Vad jag är förbannad på dom där sjuka jävlarna.
Och när filmen väl var över, och alla går ut. Så går larmet.
För dom små äckliga pojkarna är dumma i huvudet, och öppnar den larmade dörren, för att komma ut.
Jaha. Och. Mina stålhättor, saknar jag. För dom skulle jag behöva ha, om jag ska tvingas vara i samma universum som såna idioter som dessa två.
Deras blotta existens är pinsam.
Och nej, jag vet inte vad dom heter, men om du vet vilka det var som satt på plats 9 och 10, rad 1, salong 2 under fredagen den 16/10 under visningen av ”Bröllopsfotografen” klockan 20.45, så får du gärna ge mig deras namn så att jag personligen kan skicka dom ett hatbrev och spotta dom i ansiktet som tack för att dom finns.

I övrigt var  filmen bra, lite söt, lite hemsk, lite konstig, lite tråkig, lite alltid jättemånga samma skådisar i alla Ulf Malmros’ filmer.
Jag hade faktiskt högre förväntningar.
Men å andra sidan.
Det är helhetsintrycket som avgör, och det vidriga vodka-oset som omgav mig var allt annat än positivt.

Och slutligen, så har jag fått veta att jag gör avtryck.
Under förbundsstämman i Kalmar så var jag med och ordnade med saker, och hjältpe då bland annat till att lotsa folket från stationen till skolan där vi skulle sova.
Jag minns såklart inte allt, för väldigt mycket från den tiden är förvirrat och sorgligt, men jag blev upplyst om att.
Vi stannade vid ett övergångsställe, för det var röd gubbe.
Jag blev tillfrågad av någon, ”Varför går vi inte? Det kommer ju inga bilar.”
Och då svarade jag. ”Jag går inte mot röd gubbe. Det är en principsak.”
Och sen blev det grönt. Och då gick vi.
Det var Hannas första intryck av mig.
Och hon berättade även att när dom numera går över gatan, så väntar dom på grön gubbe. För det är en principsak.
För rött betyder stopp för allt och alla, och grönt betyder gå och var awesome. :)
Det är ganska så komiskt egentligen, vad folks första intryck av en själv är.
Jag borde samla allas första intryck av mig och göra en bok av det.

Meh. Nu ska jag sova för imorgon ska jag vara deprimerad och självmordsbenägen på gymnasiemässan.
HAHAHA. Jag bara skojade. Egentligen ska jag gå dit och ta på Louises bröst. Jag menar. Allt för världsfreden, right?

Tisdag

Det gör lite ont i mig.
Här inne, *pekar*.

Jag läser vad folk skriver. Och känner mig dålig över att jag egentligen inte orkar läsa. Att jag inte orkar förstå.
Klockan är nu kvart i tre.
Mitt tåg går vid fem.
Det innebär. Att det är två timmar kvar tills jag ska vara på stationen och stämpla mitt kort, tillsammans med alla andra platta människor.
Det innebär. Att jag borde skriva ihop saker. Skriva ihop dom sakerna jag ska skriva. Skriv ihop istället för isär och skriva allting så det blir färdigt.

Mest ledsen är jag nog över att jag inte har några ordentliga skor.
Nej, jag bara skojade.
Det är sorgligt och kallt, men det är inte det värsta.
Jag prata för fort ibland. Det rinner ur mungiporna. Alla orden. Kommer ut som dregel. Och det enda folk tänker på när dom ser mig prata är. Fan. Det som kommer ut ur hennes mun. Det där dreglet. Det vill man inte ha på sig. Och just därför uppfattar dom inte mina ord. För dom vill inte få dregel på sig.
Till mitt försvar så spottar jag inte så ofta på folk.
Bara ibland.

Det är högt till tak i det här rummet.
Kanske tre meter.
Men det är bara två meter från den ena väggen till den andra.

Igår grät jag mig till sömns.
Allting gjorde så ont.
Och det var så jobbigt att gråta.
Jag var så arg.
Så uttorkad.
Så trött.
Så förstörd.
Så kvävt.
Jag menade inte att jag inte kan lita på dig, det var inte så jag menade, jag vill bara inte att du ska dö.
Men jag förstår att du klickade mig, rakt i örat.
Jag vill bara inte vara med ledsen.
Jag kommer inte ihåg när jag grät senast, innan igår.
Det kanske var i helgen.
Det kanske var mitt i förra veckan.
Det kanske var en annan helg.
Det kanske aldrig var?

Jag skriver en utvärdering av ett grupparbete.
Jag kommer aldrig ihåg saker tillräckligt bra, för att få vara berättigad att skriva om dom. Att skriva om saker som hände för flera veckor sen, är att liksom be mig ljuga. Jag minns bara hälften.
Jag vill minnas mer.
Jag vill minnas allting. Vad alla gjorde.
Men det gör jag aldrig.

Nu är klockan åtta minuter i tre.
Den här stolen är hård och obehaglig.
Jag saknar inspiration till att skriva om saker jag ändå inte minns.
Jag hatar att jag inte minns.

Jag åt vetelängd till frukost imorse.
Alla skrek på mig och väckte mig och vartannat, hela tiden. Och så ringde dom. Massor.
Jag vill inte att dom ska ringa och påminna mig om saker som jag redan fått skrikta åt mig en kvart tidigare.
Jag ville bara sova.

Imorgon ska jag och Louise filma.
Filma på riktigt.
Vi ska göra vinjetten.
Och vi ska ha lösmustasch.
Jag gillar mustasch.

Det är oroligt inuti. Det är så oroligt att det är rentutav otroligt.
Men jag vill inte bygga upp min fantasivärld idag.
Idag vill jag kunna tänka klart.
Men vad spelar det för roll. Kanske jag tänker för mig själv, ännu en gång. Att klart bara gör ont.
Klart det inte gör, klart det gör, klart det inte gör, KLART SOM KRISTALL ATT DET GÖR.

Tjära Dagbok

Igår var jag hos Anni.
Jag ville bli sjukskriven, få ledigt från skolan, för jag orkar inte mer.
Hon svarade att det bara var två veckor kvar tills höstlovet.
Jag tycker att två veckor är en evighet.
Då sa hon att det inte alls var det. Sen frågade hon hur jag skulle göra för att ta mig igenom dom, svarade jag, att jag skulle knarka.
Är det en smart sak att säga till sin psykolog?
Oh ja.

Igår kväll var jag med Louise hos hennes bror Robert.
Vi såg på Crossroads. Men det tänker Robert aldrig erkänna att vi gjorde.
Sen såg vi G.I.Joe.
Det var mycket action (som många gånger kändes alldeles för plastigt), och alldeles för lite handling.

Idag har jag mensvärk.
Jag sov till två, för när jag först vaknade höll jag på att dö, och jag orkade inte vara vaken och ha så ont samtidigt, så jag somnade om.
Jag vet inte varför det är just det kvinnliga könet som får ont, och måste plågas av mens, men orättvist, det är det.
Och jag har inte råd att gå och köpa värktabletter.
Så jag ska nog börja knarka något brutalt, så jag slipper känna hur ont det faktiskt gör.

Några timmar senare:
Nej. Nu har allting gått åt helvete lite till, så nu går jag till Louise.
Photoshop gjorde en morfar, och jag hann inte spara.
Kukhelvete. :(